Göteborgsposten – 5 september 1864, sida 2

Det är derföre ej heller underligt, att det nyss upplösta riksrådet (se nedan) på ett otvetydigt sätt gifvit tillkänna sin ovilja och förbittring mot både dynastien och regeringen. Ej nog dermed att denna handlar på ett oförsvarligt sätt mot danska solket, hon gör äfven allt, för att beröfva det Danmark, som är och kallas det nationala, sympatier utifrån. De svensk-norska frivilliga, som slitit ut sina kläder och blödt i Danmarks kamp, atklädas och lemnas alldeles utblottade vind för våg. Hvilka behagliga minnen de skola medföra trån Danmark och kringsprida i de skandinaviska landamärena, kan man lätt förstå, och danska regeringen lätt beräkna. Lyckligtvis veta vi litet hvar att skilja mellan en tyskt sinnad konung med en reaktionär minister och 8 . . danska solket, så att, om ej alla märken bedraga, detta handlingssätt, afsedt att väcka söndring och framkalla split, skall tvärtom bli ett godt cement för sammanfogande af den skandinaviska muren. Läsaren minnes måhända en irländare. O Leary, som i våras erbjöd sig att uppratta ett Alexandragarde om 100 man. Denne OLeary har uppehållit sig några veckor i Köpenhamn. Orsaken till detta förlängda vistande är en uttalad önskan af konung Christian att få se honom, men öfverhofmarskalken Oxholm har, som sagdt, under flera veckor ej runnit något lämpligt tillfalle, att presentera honom för det mycket upptagna danska majestätet, som borde veta hvad det är skyldigt vanlig höflighets reglor. För märklighetens skull och som en illustration till dagens historia återgifva vi här en insänd uppsats i Fedrelandet: Så otroligt det än synes vara, tyckes det likväl som att det skulle bli allvar med prinsen af Wales och prinsessan Alexandras besök härstädes inom kort under beledsagande af engelska kanalflottan. Det är omöjligt annat, än att hvarje dansk man, som känner varmt för sitt betryckta och förödmjukade fädernesland, måste vara genomträngd af harm öfver Englands wvärdiga och skamlösa beteende emot oss, och måste anse det för ett hån, om den kanalflotta, som vi så länge och så längtansfullt sett efter nu, då för den intet finns att göra, kommer seglande på vänskapligt besök med den engelske tronarfvingen ombord. Jag betviflar ej, att en sror del engelsmän skall anse denna ära för ett slags vpprättelse för de förödmjukelser, vi lidit, men hvarje dansk skall helt säkert med helt andra tankar betrakta de höga gästerna. Det är svårt att förstå, att prinsen af Wales icke har så mycken takt, att han söker undvika att visa sig för ett folk, som måste förakta och förbanna den engelska regeringen, att han icke å Englands vägnar blyges inför Danmark så mycket, att han undviker att besöka det. Om han ännu i sitt hjerta hyser sympati lör oss, hvilket man ju påstår och som jag gerna tror, kan likväl ingen taga illa upp, om mottagandet under närvarande förhållanden ej blir mycket varmt. Det kan naturligtvis icke vara fråga om någon glädje eller ubel, såsom annars är vid dylika tillfällen fallet; det skulle tillochmed icke förundra oss, om den harm, som hela nationen känner mot England, skaffade sig uttryck, men vi vilja hoppas, att gästfriheten ej skall bli kränkt, och att folket skall ha tillräcklig sjelfbeherrskning, att genom ett passande lugn och tystnad visa, att det känner, huru stor del England har i vår olycka, och huru kränkande vi känna det vara, att vi skola i detta ögonblick mottaga vänskapligt besök af dem, som skadat oss nästan lika mycket som våra värsta fiender. Som sagdt, vi hoppas, att folket skall med värdighet emottaga de höga gästerna; men å andra sidan hoppas vi äfven, att man icke från något håll änker föranstalta ett festligt emottagande eller möta med officiela hedersbevisningar. Den omständigheten, att vår flotta provianterat för en månads tid och gör sig klar att gå till sjös, har framkallat det ryktet, att hon skall ut, för att emottaga den engelska flottan. Vi vilja hoppas att så ej förhåller sig; det skulle dock vara alltför opassande och säkerligen af hela nationen upptagas som en bitter kränkning, om vi vid detta tillfälle uppträdde med dylika hedersbetygelser. Kung Christian skulle således i sin välvishet anse danska nationen ha råd att hålla flottan ute i sjön en månad under granna evolutioner och manövrer till firandet af ett opopulärt furstligt besök, på samma gång danska regeringen för besparings skull hemsänder sina egna krigare och främmande frivilliga i det mest utblottade skick!! — Det stackars danska tolket vet af att det lefver i dessa bedröfliga tider. Danske gesandten vid ryska hofvet, baron O. Plessen, skall genast begitva sig åter till sin post, från hvilken han haft permission. Denna skyndsamma återresa sättes i sörbindelse med dansk-tyska frågan och med påtänkta giftermål mellan Rysslands, Danmarks och Greklands furstehus,