Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 2

Hvad det förekom Jane besynnerligt att höra sin far kallas mylord! Hvad det är eget att så på cen gång försättas i all denna pomp och ståt! Hon såg, att hon ej hade annat att göra än resa, och hon gick ut ur rummet. Utanför i förstugan stodo värdshusvärden, hans hustru, uppassaren och en uppasserska, färdiga att helsa, då hon passerade. Jane kände sig litet generad, när hon mottog hedersbetygel-erna; hon hade på sig en gammal, svart sidenklädning, en varm, något urblekt grå schal och en halmhatt, klädd med svart, som sett sina bästa dagar. Men hon behöfde ej frukta; hon var alltid en dame och såg ut som en sådan, hur hon än klädde sig. — Hvem är hon? frågade värdinnan betjenten med låg röst, i det hon hejdade honom, när han skulle gå förbi henne, ty hon visste intet annat om den främmande, än att hon tillhörde den familj, af hvilken värdshuset lånat sin skylt. — Lady Jane Chesney, den nye carlens dotter. Och betjenten stod u ed sitt imposanta spanskrör och hjelpte bugande Jane in i vagnen och folket på Oakburn Arms bugade och nigade äter i förstugudorren, och så fördes Jane i ståt och herrlighet till det gamla vackra herresäte, som nu tillhörde hennes far. De foro på en af präktiga träd omgifven vig, som slingrade sig genom parken och ankommo omsider till byggnuden. Den var af rödt tegel med flyglar som sträckte sig ut på båda sidor. Flyglarne voro af nyare datum och inneslöto de vackraste rummen, i centern af huset voro rummen små och gammalmodiga. I högra flygeln hade