Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 2

den unge carlen legat sjuk och dött; hans jordiska qvarlefvor befunno sig ännu der. Jane såg, att vagnen icke körde till hufvudingången, utan att den tog af när den nalkades den och for till den venstra flygeln och stannado utanför en liten dörr. ön svartklädd gentleman — han såg verkligen ut som en sådan — stod i dörren för att mottaga Jane, hvilken han, som man lätt kunde se, hade väntat på. Det var kammartjenaren. Han sade icke något utan endast bugade sig och öppnade dörren till ett litet rum, hvari den nye earlen satt. — Lady Jane, mylord. Jane behöfde tid för att vänja sig vid detta. Lord Oakburn var inbegripen i samtal med en gråhårig man med glasögon — hofmästaren, såsom Jane sedermera fick veta. Några böcker, som tycktes ha blifvit genomgångna, lågo på bordet. — Jaså, det är du, Jane? sade earlen, i det han vände sig om. Hvad i all verlden har fört dig hit, och hvad står på? Det dumhufvudet Pompey säger, att det icke är Lucys hinder, och han vill icke säga mer utan stirrar och snyftar. Jag vill köra honom ur tjensten i denna qväll. (Forts.)