Göteborgsposten – 31 augusti 1864, sida 2

den dagen. Han hade också föregående afton lofvat att, göra det. 1 Jane var färdig att mottaga honom, men hon var ensam. Hon hade med nöje begagnat sig af närmaste förevändning för att låta den lilla ligga länge. Mr Grey plå gades af det bekymmerfulla uttrycket i henaes ansigte, af de alltför uppenbara tecknen till att hon tillbragt en sömnlös och smärtsam natt. — Akta er, att er helsa ej lider af denna bedröfliga händelse! utropade han ofrivilligt, och hans låga röst var stämplad af ömt bekymmer, af omtänksam sympati. Hvad ni ser sjuk ut! Jane blef bestört. Visste man det redan? Men i mr Greys allvarliga ansigte låg något, som kom hennes hjerta att öppna sig för honom, som om han varit en pröfvad och mångårig vän. — Är det kändt? frågade hon, i det hennes lifs pulsar tycktes stanna. — Ja, sade han allvarligt. Det talas allmänt derom i staden. Jane stod framför honom med lugn hållning och röjde sin smärta endast derigenom, att hon lylte handen och lade den för några ögonblick vid tinningen. — Jag har hopnats — visserligen utan att ha skäl dertill — har jag dock alltjemt hoppats, att det ej måtte vara sannt — att min syster gått in någonstädes för att (söka skydd mot regnet, och att hon skulle återkomma denna morgon. Ack, mr Grey! detta har träffat mig som