Göteborgsposten – 30 augusti 1864, sida 2

— Halloh! behöfs här nåen hjelp? Dessa ord uttalades helt hjertligt utanför. Mr Carltor gladdes, då han hörde dem och sprang ut. Ett par ar betskarlar, som voro både unga och starka, hade stött på den kullstjelpta vagnen, då de efter slutadt dagsarbete gingo vägen framåt. De förekommo den i yttersta förlägenhet stadde mr Carlton niistan som två englur. Genom deras och mr Carltons förenade bemödanden, kom vagnen och hjulet under ett skjul, som hörde till gubbens hydda. De bekrättade up giften, att hvarken häst eller åkdon kunde bekommus på närmare håll än i Lichford, och mr Carlton bad en af karlarne gå dit och skaffa häst och vagn, när han afbröts af Lanra. — Ack, låt mig gå! låt mig gå! Jag kan ej våga åter i qväll sätta mig upp bakom en obekant häst, och dessutom hinna vi ej fram, inuan tåget går, om vi dröja. — Du kan omöjligt gå dit, Laura. Tänk på regnet — på smutsen. Du kan sitta i denne gubbes hus tills vagnen kommer. Men Laura kunde vara så ihärdig som någon annan, här det föll henne in, och hon hade beslutat att gå till Lichford, trotsande alla obehag och svårigheter. Stackars licka; utsigten att bli förföljd och upptäckt, förekom henne om ett helt perspektiv af skam och fasa. Hon hade en sång inlåtit sig i det dåraktiga företaget, och nu hade hon ingon annam utväg än att fullfölja det. De begårvo sig derföre åstad. Den ene af arbetskararne bar nattsäcken och en liten paket, som Laura med