Göteborgsposten – 30 augusti 1864, sida 2

i Efter det öfversten Fallesen i torsdagsmötet i ett mera varmt och gripande än egentligen bevisande tal tagit armåen i försvar mot o vissa af förre konseljpresidenten Monrad gjorda anmärkningar, erhölls ordet af A. Hage, som anmärkte, att Fallesen ej kunnat I förneka, att det inom vissa delar af armcen, isynnerhet hos högre officerare, icke rädt den goda, danska anda, som man kunnat fordra. Men bristen på denna anda, hvilken varit vår olycka, hade äfven gifvit sig tillkänna utom armcCen. Monrad hade sjelf i sin minister upptagit män, som icke hade denna goda, danska anda. En annan medlem hade tagit general de Meza i försvar. Skulle han verkligen icke vilja undersöka, huru denna general betedde sig vid Dannevirkeställningen, hvarföre han ej ansträngde sig, för att skaffa sitt folk baracker, under det han lät fienden vara i ostörd besittning af de söder om ställningen belägna byar? Ville han icke söka att få ljus i den hemliga historien om Dannevirkeställningeus uppgifvande? Och återtåget sedan. Det hade funnits många återtåg, alltifrån de 10.000 des till Ryes, men den ärade medlemmen skulle få leta länge efter en general, som under ett återtåg visat sådan brist på omsorg om sin här som de Meza. Den ärade medlemmen borde ej heller glömma, huru hans hjelte (de Mera). som ej kunde telegrafera till krigsbestyrelsen om tillåtelse till ålertåget, likväl kunde telegrafera till Flensborg, för att beställa rum med vissa graders värme (hör!) Under det han satt i sitt varma rum och njöt sin goda qvällsvard, gick hans arms på landsvägen i den bitande vinterkölden, och då hans trupper slogos, var han långt borta. Det var också ett bidrag till hans karakteristik, att han om morgonen sanns lugn i sin gamla nattrock, med kallot eller nattmösa på hufvudet, derföre att han var höjd öfver bekymmer för sina soldater. Monrad ansåg sig hafva missförstätts af Fallesen. Han hade erkänt arm6ens mod och ihållighet, och om han än i allmänna ordalag uttalat sig om den dåliga andan i armecen, så var det likväl säkert, att den förefunnits, ej allenast hos högre officerare, utan äfven hans menige man. Tal. tillade, att det enl. hans åsigt ej fanns någon anledning att anställa undersökning mot general de Meza. Bille prisade utskottsbetänkandenas opartiskhet. Monrad måste hufvudsakligast uppbära klandret mot hans minister, emedan han var dess ende (bärarek; men fastän skicklig och orayligt begåfvad, kunde han likväl icke räcka till för allt eller känna allt. Han hade sjelf erkänt sig vara obekant om ett visst telegram; men han måste äfven varit obekant med öfverbefälets svar d. 14 April på frågan om armcen börjat utrymmafDyppellstälningen, ty han skulle annars icke d. 16:de hafva meddelat våra konferensmedlemmar i London, att ställningen trol. kunde utan väsentlig fara hållas 14 dagar efter d. 20:de April. Hvarföre hade man utrymt Fredricia? Monrad hade ej upplyst derom. Han hade hänvisat till geheimestatsrådsprotokollet, men det kunde icke fås; det politiska utskottet hade förgäfves sökt erhålla en afskrift af statsrådsprotokol1:t för d. 12 juli; konseljpr. Bluhme hade vägrat Iamna den. Och hvarsore hade ej Monrad sökt utrota den dåliga andan inom armcen? Det hade varit lätt att lemna bestämda exempel på, hvilka yttranden officerare brukat om kriget; de flesta jutska riksrådsmedlemmarne kunde aflägga vittnesbörd om de förvånande uttalandena från officerarne vid Hegermannes kår i Juiland. Sjelf hade han äfven personligen lemnat den förre krigsministern upplysningar om Jttranden på bestämda ställen i vittnens närvaro af vissa olficerare. men ingenting hade vidtagits emot dessa. Detta visade, att ej blott förmåga, utan äfven vilja fattades, att undanrödja den dål ga tonen inom armåen. Casse önskade undersökningens uppskjutande, tills fred blifvit sluten. I Fredagsmötet erhölls ordet först af Monrad, som ansåg sig befogad att ännu en sång taga till orda i denna sak, emedan den förre krigsministern ej var tillstädes och den nuvarande inog en mycket passiv hållning. Utialade sig ännu en sång mot den ifrågasatta undersökningen. Man borle ej glömma, att de Meza var en af Danmarks förjenta män, att han höljt sitt namn med ära i förra criget, och att han vid sin sida som stabschef haft en s armcens prydnader och som souschef den unge, förtoppningssulle man, som senare föll. I hänsyn till )yppelställningen ville han hålla sig till hvad han örut sagt, prisande danska armcens ihällighet. Freericia måste utrymmas, det saknade reträttlinie, och m det tagits, skulle ingen kunnat undkomma, isynerhet som nätterna då voro ljusa. Den dåliga anan inom armen var en återspegling af andan inom ationen och ingen enskild kunde undanrödja den. )ille hade sagt att Monrad i sin ställning ej varit nåon god ledare, tal. måste förklara, att Bille ej heler varit det i sitt läge (hör!). Då stämningen varit pphetsad, hade han blåst på; då den varit försagd, ade han varit den försagdaste. Justitieministern sade, att man i Slesvig förtsett krigets gång och att det skulle nedbryta, hvad an i 14 år arbetat för. Man hade der ansett Dan evirke för en god ställning till att understödja i etag, men ej som en stark fästning. Man hade dert re i Slesvig icke trott, att det skulle hålla sig lan:, och man hade ej förvånats, då det uppgafs, emein man befarat att armcen skulle bli kringrändsigtsfulla preussiska officerare hade beundrat den. ipasslighet och det snille, hvarmed general de Meza st valt rätta ögonblicket, för att lemna ställningen. gillade angreppen mot de Meza. Bestred allt tadel ot Hegermannss återtåg. Krigsministern ville ej förneka, att det inom ssa klasser af arm6en rädt misstämning. Gillade egermannis återtåg utan strid. De at Fallesen utlade åsigter voro från ministerns ståndpunkt alldekätterska (hör!). Ett utfall från Dannevirkeställngen skulle stått armåen dyrt, och enl. hang åsigt r det hög tid, då återtåget anträddes. Krigets utng hade hvarje militär kunnat inse. Hela krigsanen var så mycket däligare som fienden kunnat pnå sin afsigt — halfons besättande — utan att hölva angripa Dyppel eller Fredericia (?). Skulden 1. I 4 2