Göteborgsposten – 30 augusti 1864, sida 2

fört, samt en lykta. Den andre gick, efter att ha erhållif god betalniug för sin möda, med en annan lykta att söka upp mr Carltons förrymda häst. Men det var en obyhaglig vandring af halfannan mils vig, en bedröflig vandring Man tycktes ej ha bättre om paraplyer i den trakten än om vagnar; gubben sade att han egde en, en gammal grön, som var till hälften utan ben, men att hans frånvarande hustru tagit den med sig. Laura visste icke huru de kommo till stationen, och mr Carlton hade icke stort mera reda derpå. Han hade tagit af sig sin öfverrock och sveyt den omkring henne, men det hällregnade, så att begge voro genomgåta, när de kom till Lichfords station. Då de voro blott två famnar från den, träffades deras hörselorganer af en hvissling och af ljudet af ett annalkande bantäg. Laura skrek till och flög framåt. — Vi komma för sent. Lewis, vi komma för sent. Instinkten snarare än ljudet vägledde henne genom väntningsrummet till perronen. Mr Carlton, som var nästan lika upprörd som hon, såg omkring sig efter biljettkontoret och fann det stängdt. Han klappade på luckan, häftigt nog att skrämma upp biljettförsäljaren, om denne varit innanför, hvilket han ej tycktes vara. En envis tystnad rådde i kontoret och luckan förblef sluten. Mr Carlton förblef utom sig af förbittring, och knackade och ropade, ty tåget störtade in i stationen. Hun såg ej till en enda menniska. Arbetskarlen med nattsäcken och paketet stod bakom houom och stirrade förbluffad, och Laura hade gått ut på perronen. Ja, Laura hade gått ut på perronen och stod der och