Göteborgsposten – 30 augusti 1864, sida 1

De voro på mindre ån halfannan mils afstånd från i Lichford, och mr Carlton dref ursinnigt på sin häst, lik1 som en ny Phaöton, af fruktan, att icke komma i rätt tidl4 för bantåget, när de mötte ett hinder. Hästen föll. Plötsligt och lika mycket utan anledning eller förebådande tecI ken som kreaturet fallit den minnesvärda söndagsaftonen, föll det nu helt oväntadt, och vagnen stjelpte på den ena ssidan, och det ena hjulet föll af. Mr Carlton och Laura kastades icke ut. Vagnstaket söfver deras hufvuden och den tätt åtsittande fotsac(ken öfver deras knän, höllo dem qvar. Mr Carlton lösgjorde sig sjelf — han visste ej rätt hur — och befriade äfven Laura. Hästen sparkade häftigt. Efter att ha ställt den uppskrämda flickan på gräsvallen så väl och säkert som möjligt, egnade mr Carlton sin uppmärksamhet åt hästen. Han i var nödsakad att skära af seltyget. Lyckligtvis hade han sen skarp knif i sin ficka, och det lyckades för honom att sönderskära det. Hästen sprang sin kos; det var omöjligt slatt säga hvart. n Nu voro de i en angenäm belägenhet. Mr Carlton s erinrade sig de löjliga ord, som fällts af den qvinna, hvildiken hjelpt honom söndagsaftonen. Hade han delat hennes a åsigter, skulle han säkert betraktat vältningen som en vars ning mot den påbörjade färden. Mr Carlton var långtifrån osså vidskeplig. Han nöjde sig med att förbanna den felande hästen och förebrådde sig sjelf, att han litat på ett kreatur, kasom en gång fallit. d Mr Carlton såg sig omkring i mörkret, Regnet, som i Å