Göteborgsposten – 30 augusti 1864, sida 1

w——. cx;— ——— —— upphört för ungefär en half timma sedan, strömmade nu häftigt. Laura skälfde, der hon stod, för ledsen och rädd för att kunna gråta. Det var ytterst vigtigt för dem att komma till stationen, innan nästa bantåg afgick, då de kanske eljest ej skulle kunna undgå den förföljelse, som kunde följa på upptäckten af enleveringen. Men mr Carlton kunde ej inse huru de skulle kunna komma dit i tid. Han kunde ej låta den skadade vagnen bli qvar på den smala vägen; kan kunde icke — eller åtminstone kunde Laura icke komma till stationen, utan att de fingo en annan vagn. Han hade icke reda på trakten; han hade aldrig farit denna väg, hvarom han blott visste, att den förde till Lichford. Han visste icke huruvida denna hjelp kunde bekommas på något sitt. Då han såg sig omkring, undrande om något mera menskligt än trän och häckar funnes mellan detta ställe och Lichford, genomträngde på den ena sidan af vägen en matt ljusstråle det töckniga mörkret. Just då hördes hans följeslagerska klagande och bäfvande utropa: — Hvad skall det bli af oss? Hvad skola vi göra? O, Lewis! jag önskar, att vi icke begifvit oss på väg. Han led mera af det plågsamma i hennes belägenhet än hon kunde lida. Han besvor henne att vara lugn och icke öfverlemna sig åt fruktan eller förtviflan; han lofvade henne att använda all sin förmåga för att driga nenne ur den brydsamma belägenhet, hvari hon befann sig, och han gick åt det håll, hvarifrån ljusskenet kom.