Göteborgsposten – 26 augusti 1864, sida 1

följder, hvilka, vi tro det åtminstone sast och innerligt, likväl skola hinna afvärjas. Mycket visar sig nu i en annan dagar än förr, men det finnes dock ännu dager qvar, och en dager som bådar morgonljus och nytt uppvaknande. Det tillhör den del af pressen, som önskar at öfvertygelse och känsla skandinavismens utförande i verkligheten, att ej allenast tör allmänheten utvisa de ljusstrimmor, som bebåda ratter Dage, utan älven de moln, som bredt natt öfver enhetssträrvandena i Norden. Då sjömannen vet att storm hotar, bergar han i tid segel och styr i hamn. Då vi skönja ovå dersmolnen, kunna vi undvika dem och styra det skandinaviska nationalitetsskeppet i en kurs, som skall töra det rätt och till målet. För oss svenskar har skandinavismen hittills väsendtligen varit lika betydande med betryggandet af den skandinaviska nationalitetens gräns mot söder. bå det blef träga om, hvar denna gräns skulle gå, hette det ej allenast från den s. k. champagne-politikens unga män, utan älven från våra egna statsman och klokaste politici, att Eidern skulle vara denna gräns. Den var i militäriskt hänseende af största vigt och den hade dessutom sedan mer än 1,000 år tillbaka varit Danmarks sydgräns mot franker och tentouer. Med danska tolkets traditioner och nationalpoesi var denna gräns sammanvuxen; vid den häftade Danmarks hjerta. För oss svenskar syntes denna gräns bäst motsvara ändamålet, derföre att söder om den först tyskt förbundsland började och den dessutom åt Danmark bevarade norra kustsidan at Kielerfloden, hvarigenom Kiels hamn blefve osäker och dermed ufven olämplig till tysk örlogshamn. För den skandinaviska nationalitetens säkerhetsbeställning gällde nemligen att tillse, det ej Tyskland eller rättare dess reaktionärt styrda norra stormakt finge alltför mycket välde i Östersjön. Och då denna sats ifrigt började göras gällande af officiela och icke-osficiela svensknorska politici, samt dessutom lätt gjordes till en smekunge för sramstegspartiet i Danmark, blef den snart hufvudgrundsatsen för hela den nordiska politiken. Men den politiken innebar ett fel, för hvilket man måhända för mycket blundade, det telet framstår genom kriget tydligt och det felet måste nu upprättas, för att man skall kunna rädda åt Skandinavien en del af dess egen nationalitet. Detta fel låg deri, att skandinaverna ej tillräckligt påaktade, att de ville indraga inom sin värjo en utanlem af en annan och ännu större nation, till hvilken den återigen drogs af sjeltva den politiska gravitationslagen. Vi trodde, att Sydslesvig, som beboddes af tyskar eller åtminstone en tyska talande befolkning, skulle i den afgörande stunden föredraga valet af den demokrati och trihetsutveckling, som en förening med danska nationen erbjöd, framtör det af en anslutning till den medeltida feodalismens, den trångbröstade reaktionära junkerismens hemland, Tyskland. Men vi bedrogo oss. Under åratal bedrifna agitationer, hvilka ständigt framhållit för befolkningen i hertigdömena gyckelbilden af deras sjeltständighet som egen stat under egen furste, hade den sydslesvigska befolkningens hjerta och sinne vändts ifrån Danmark, hvartill detta genom sina tjenstemän kanske äfven i någon mån bidragit. Den reste sig fientlig mot Danmark, och framkallade den styckning, som detta nu står färdigt att undergå. Alldenstund skandinavismen sjelf grundar sig på och har sin styrka uti nationalitetsrätten, måste det bli naturligt, att den, heldre än att ställa sig fientlig mot denna, skulle uppgifva sin så länge och så varmt för