Göteborgsposten – 25 augusti 1864, sida 1

en skjorta och rakdonet. Seså, jag har intet ögonblick at förlora, Jane. En kyss hvar, flickor, och så — hvar i Laura? Lucy störtade ut ur rummet, ropande: Laura! Laura! Kaptenen störtade efter henne, så snabbt som den styfhet hvilken gikten lemnat efter sig, medgaf. Han tog sin hat och kappa i det han gick genom förstugan. — Bry dig icke om henne, Lucy, jag kan icke vänta på henne; hon har somnat, kan jag tro. Kyss henne på mina vägnar och fråga henne hvad hon tycker om att vara lady Laura? Detta tycktes passera på en minut, utan att Jane hann sansa sig rätt. Hon sade något till honom om faran att smittas af nervfebern, men han var död för allt och gick nedför trädgårdsgången, knäppande sin kappa. Jane visste hur gagnlöst det skulle vara att upprepa hvad hon sagdt och hon stod bredvid Lucy i den öppna dörren och såg honom gå ut genom porten, belyst af månen, som kommit fram ur molnen. Lucy sprang tillbaka till trappuppgången och ropade på Laura af alla sina krafter. Men hon fick intet svar. — Jane, hon måste ha somnat, som pappa sade. Hvad det är besynnerligt. — Jag skall se efter, Lucy lilla. Gå du in i förmaket igen och ring efter the, En plågsam fruktan, att Laura ej var ofvanpå, utan att hon åter smugit sig ut i trädgården, för att möta mr