Göteborgsposten – 25 augusti 1864, sida 1

——— — — — —— — Carlton, hade gripit Jane. Hon såg in i Lauras rum och kallade på henne. Det var tomt. — Ja, hon är åter tillsammans med honom, mumlade hon. Jag skall söka upp henne, ty det skall icke ske. Hon gick sakta ut genom förstugudörren och nedför den fuktiga gången i sina tunna hrardagsskor. Men det tjente till ingenting. Det var klart, att hennes syster ej var der, och Jane föll på den tanken, att Laura gått ut med mr Carlton. Var det möjligt, att hon glömt sig så, att hon gatt ut med honom om aftonen midtför Södra Wennocks ögon? I den bittra öfvertygelsen, att detta var förhallandet, hoppades Jane nästan att henues far skulle möta dem, ty hon började att märka, att hon sjelf ej förmådde kämpa mot de älskande. Hon begärde ett ljus och gick in i Lauras rum och såg efter den svarta klädeska pan och hatten, som denna vanligen nyttjade. De voro ej till finnandes — ett bevis för att hennes misstankar voro grundade. Jane stod en stund med armbågen stödd mot en byrå och hufvudet tryckt mot handen. Hon kunde ej göra annat än vänta tills Laura kom och då förebrå henne hvad hon gjort. — Detta är följden af att jag upptäckt deras möten i trädgården. Hon vågade sig ej mer dit. Jane återvände till förmaket. Thået stod på bordet och Lucy såg på henne med en väntande blick. — Hvar är Laura, Jane? Kommer hon? Hvad skulle Jane säga till barnet? Det var mycket