Göteborgsposten – 24 augusti 1864, sida 2

Wennock, om han sjelf låg i nervfeber på Chesney Oaks? Lucys röst afbröt den tystnad, som följt på mr Greys aflägsnande. Den lilla flickan, som var begäfvad med stor grannlagenhet, hade ej gerna velat inleda samtalet, och när hon gjorde det, talade hon blygt och lågt. — Tror du att det kan vara sannt, Jane — att pappa är earl af Oakburn? j — Jag — jag tror, att det mäste vara sannt, Lucy. Jag kan icke begripa hvarför i annat fall dessa brefven skulle kommit hit. i Lucy steg upp och höll på att springa mot dörren. — Jag vill gå och tala om det för Laura. Men Jane höll henne tillbaka. — Vänta litet, Lucy, sade hon. Låt oss bli först säkra, att det är sannt. Jag spekulerar icke gerna derpå. Det är så sorgligt, så grufligt sorgligt, att den unge earlen dött på detta sätt — om han verkligen dött. Lucy satte sig missbelaten. Hon hade ett barns hela böjelse för att meddela märkliga nyheter. Men Laura skulle snart komma ned, och då skulle Jane säkert säga henne det. Jane satt qvar teg. Hon var utomordentligt rättinkande, hon var icke sjelfvisk, hon var rättvis mot andra och tyckte icke om att tänka på sannolikheten af att detta var sannt — eller, som hon kallade det, att spekulera derpå. Om lord Oakburn var död, om han gått bort så tidigt, skulle ingen sörja uppriktigare deröfver än Jane Och likväl trugade vissa tankar sig på henne, trots dett — — F— ———