Göteborgsposten – 23 augusti 1864, sida 2

— Din skurk, som star der och gapar, när barnet håller på att dö, ropade den hetsigo kaptenen. Gå ut efter hjelp. — Skall jag gå efter misser Carlton? frågade den olycklige Pompey. Kaptenens käpp föll helt nära Pompeys hufvud, och Laura, som förskräckts af bullret, kom lagom för att höra kaptenens svar. — Den skurken Carlton! Nej sir, icke om alla i huset höllo på att dö. Gå efter mr Grey, ditt onyttiga kreatur! Icke den som förgiftade fruntimrets dryck — hör du det? — jag tål cj att han närmar sig mig. Sök upp den andre och gör det snart. Den stackars tillgifne och välmenande Pompey skulle visserligen ha skyndat sa fort som hans ben kunnat medgifva, men han slapp att begagna dem. Just då detta sista sades, sägs mr John Grey köra förbi i sin gigg. Judith sprang ut. Kusken hörde hennes rop och höll. Mr Grey skyndade in med Judith, när han fick veta hvad som var på färde. Inom tio minuter voro sären tvättade och förbundna med häftplåster. Lucy hade gråtit mycket i sin förskriäckelse. — Dör jag? dör jag? frågade hon mr Grey, i det hennes lilla hjerta klappade och hennes händer darrade. (Forts.)