Göteborgsposten – 23 augusti 1864, sida 2

att springa ut till ett hemligt möte. Det är icke passande det är icke rätt. Jane gick; det var bäst att låta Laura gråta ut ensam. När hon gick nedför trappan och passerade fönstret midtemot den, sag hon sin far komma uppför en af triidgrdsgangarne. Nästan samma ögonblick hördes nedifran ett fall, klingandet af en fönsterruta, som slogs sönder, och ett rop af förskräckelse. Jane slög nedför trappan, Judith rusade upp från köket, och Pompey kom ut med stora, glimmande ögon ur sitt eget sanktuarium, helgadt ut knifvar och skodon. De stirrade ra hvarandra i förstugan. — Hvad står på? utropade Jane. Jag trodde, att de! var du, Pompey, som rakat illa ut bland buteljerna. — Stå icke der och fråga hvem det är, utbrast den häftige kaptenen störtande sig in i törstugan. Det är Lucy. Hon har kastat sig ut genom glasdörren och kanske slagit ihjel sig. De skyndade in i sörmaket. Lucy låg på mattan nira glasdörren, hvilken sasom: redan nämnts, vette ut gräsplanen. IIon hade sprungit oförsigtigt emot den, för att ssäga sin far något, och dervid hade hennes fot halkat så att hon fallit med händerna mot glasdörren och krossat tvenne af dess rutor. Den ena flarhanden var sårad och Idetta var äfven förhållandet med ena handlofven. Man lyfte upp henne och satte henne i en ländstol, men handlofven blödde förfärligt. Judith bleknade. Pulsådern har kanske sönderskurits af glaset, sir, hviskade hon till sin husbonde. Är det så, kommer hon kanske att blöda så att hon dör.