sin systers rum. Laura låg på sängen med händerna tryckta mot tinningarna. Det är ej lätt att säga hvilken af systrarne, som tillbragt den plågsammaste natten. Den föregående aftonens upptäckt hade djupt bedröfvat Jane Chesney, och hon hade legat vaken i sin sorg, undrande hur det skulle sluta, undrande om Laura skulle kunna iterkallas till uppfattning af hvad som var rätt. Janes egen samvetsgrannhet kom henne att betrakta den omständigheten, att Laura tillåtit sig att möta mr Carlton i smyg, nästan som ett brott och säkert som en stor skam. Och Laura? Laura kunde blott med bäfvan tänka på det steg hon höll på att taga. Hon hade i sin vånda kastat sig hit och dit i sin säng och frågat sig sjelf, om hon skulle indra sitt beslut eller icke. Ännu räckte hennes själsstrid, och hon låg der i plågsam ovisshet och ångest. — Laura, började Jane med låg röst, när hon kom in, detta måste sluta. — Laura sprang upp bestört och ledsen öfver att ha blifvit öfverruskad sålunda. — Jag är trött i dag, Jane, började hon att ursäkta sig lamt, jag sof icke godt i natt. Jag säger dig, Laura, detta måste sluta, sade Jane, för djupt gripen af smärta för att kunna lösa sin uppgift på artistiskt sätt. Du har tillåtit dig att i hemlighet möta den karlen — doktor Carlton. O Laura! hvilken besynnerlig själsförvirring har kommit öfver dig? Laura lade handen på hjertat, för att stilla dess starka slag. Hvad hon gjort var upptäckt. I sin smärta och