Jane samtyckte. Lord Oakburns oväntade ankomst ökade de många hushållsbekymmer, som dagligen plågade henne. Efter frukosten gick kaptenen ut att spatsera. Stormen hade tystnat och regnet upphört för en liten stund. Han såg upp mot himlen, och hans erfarna sjömansöga upptäckte, att det snart skulle börja åter. Derför gick han icke ut ur trädgården utan spatserade inom den. Laura hade genast gått upp på sitt rum. Jane lade brefvet till lord Oakburn på kaminhyllan och öppnade det som var adresseradt till henne sjelf; hon hade icke läst det vid frukostbordet. Medan hon läste det, kom kapten Chesney in för att begära litet segelgarn, hvarmed han ville binda upp en buske i trädgården. — Är ditt bref från — Kaptenen tystnade utan att uttala meningen, tystnade tvärt, och Janes hjerta skälfde. Hon trodde, att han ämnat säga från Clarice, och hon var glad, att den länga tystnad, som iakttagits af hennes far med afseende på det namnet, omsider skulle brytas. Detta inträffade emellertid icke; kaptenens envishet var oöfvervinnerlig. — Det är bara från Plymouth, pappa. — Jaså, sade kaptenen likgiltigt och aflägsnade sig med segelgarnsstumpen, som hon gifvit honom, utan att veta, att äfven i detta fall hennes barnsliga kärlek sparat honom bekymmer. Brefvet var från en borgenär i Plymouth, som kräfde betalning af en längesedan förfallen skuld. Jane gaf Lucy hennes lexor och gick derefter upp på