ör ett mästerstycke och af en annan för en afla under all kritik. Man gör således bäst att ej sätta det obetingade förtroende till ranska kritiken, som, efter hvad jag förnumnit, många äro benägna att tilldela den. Hr Geskel Saloman En mohrisk test i Algier är en charmant tafla, i hvilken framör allt figurerna äro väl utförda. Beträffande leremot luften och vattnet, så förekom det nig som om dessa båda elementer ej voro till koloriten rätt harmonierande med hvarandra. En tillfällighet beröfvade mig dock nöjet att betrakta denna tafla tillräckligt för att våga ett desto positivare omdöme öfver densamma. Bland norrmän intog Benneter första rummet för sin vackra tafla: Ånloppet till hamnen vid Havre. Benneters marintaflor äro alla i en för honom egendomlig genre. Hans fartyg, mästerliga till konstruktion och rigg, månskenet, som reflekterar sig i vattnet, skenet från fyrarne, stämningen i det hela, — allt förenar sig till en ensemble, genomträngd af poesi. Hr Benneter är elev af den berömde franske marinmålaren Gudin, men rollerna tyckas nu vara ombytta. Den af Gudin i år exponerade tafla var ett stycke charlataneri af den simplaste art. Man behöfver endast stjelpa öfver duken en skål creme med invispadt snömos för att hafva en kopia af detta mästerverk. Hr Arbo utställde en Valkyria; men jag tilltror mig ej att afgöra, om han tillfredsställande hade löst uppgiften att framställa en af dessa den nordiska mytologiens dödsjungfrur på frustande hästar. Hästen i och för sig sjelf synes i sin race att vara ett präktigt djur. Valkyrian en fin, nobel Valhalladam, kanske något för stel och kall. Koloriten för matt och grå i tonen. Men jag vill ej äfventyra att döma för strängt en tafla, som jag sett med mycket nöje, i trots af hvad jag kan hafva emot den. Jag föredrager derföre att anföra hvad en fransk tidning yttrat om densamma: Arbo visar oss Valkyrian på sin häst, ilande fram genom rymden i hvirflande fart och omkretsad af korpar. Hjelm på hufvudet, lans i handen, sköld på armen och eld i det flammande ögat. Vi kunna ej beskrifva den öfvergifvenhet med hvilken hästen störtar framåt och det myckna ädla, på en gång stolta och otåliga i attituden hos denna dödens budbärerska. Måhända äro dock hennes drag något för lugna i jemförelse med flamman i hennes blick; men säkert är, att artisten åstadkommit ett verkligt konstverk. Han är herre öfver sin pensel och förstår att kombinera färgerna. Hr A. Askevold hade denna exposition målat: En söndag på betet i bergen. De framställda personerna äro väl grupperade, stämningen i landskapet förträfflig, och framför allt äro korna målade med den talang, på hvilken hr Askevold redan visat så vackra prof inom djurmåleriet, den genre, åt hvilken han företrädesvis egnat sig. Deremot förekommer mig särgtonen mindre lyckad. Hr Askevold hade målat sin i fjol exponerade tafla i en mörk, nästan dyster ton, sådan som jag hört en och annan, på skäl dem jag ej kunnat fatta, velat angifva såsom karakteristisk för de nordiska landskapen. Denna gång har hr Askevold gått en motsatt väg, på ett sätt som liknar nog mycket ett experiment. Han har nemligen hållit sin tafla i en så skär, ljus ton, och inlagdt så ringa korpus i färgen, att man tycker sig stå framför en transparent. För en målare med hr Askevolds talang och allvarliga sträfvande att perfektionera sig i sin konst, bör det blifva en lätt sak att i en nästa tafla träffa den rätta medelvägen. Hr M. Millers norska landskapstafla: I de höga bergen föreföll mig mindre lyckad. Luften, tung och mörk, förtager effekten af snön, som dessutom är mindre väl modellerad, och trycker landskapet fram i förgrunden, hvarigenom perspektivet lider. På ena sidan af