ansigte, färgadt af en liflig purpur. kapten Chesney krattade; han trodde att hans meningslöst och for roskull afskjutna pil hade träffat hennes fåfänga och väckt föreställningar om en groflig krona, lika angenäma som dåraktigaMen Jane hade också märkt rodnaden och tillskrifvit den en annan orsak, som ej behagade henne. — Pappa, började Lucy, vågande en annan fråga, hur långt är det härifrån till Chesney Oaks? — Omkring tretio mil, lilla gås. — Jag tycker, att den dag lord Oakburn kommer borde bli fridag för mig, fortfor barnet, i det han såg på Jane. — Vänta med det tills han kommer, sade kaptenen. Han är så ostadig som vinden; det är alla unga män, och han kommer kanske först om flera dagar. Kanske han — kaptenen rätade på sig vid denna tanke — kanske han kommer för att rådfråga mig i affärer rörande egendomen, derföre att jag är — ja, jag är — närmaste arfvingen nu sedan hans hustru dött. Jag säger icke det, derföre att jag tror, att jag kan komma att ärfva; han är blott tjugofem år och jag femtionio. Har du hufvudvärk i dag, Laura? Hon rodnade ånyo. Hvilken för henne sjelf tydlig känsla vållade detta? — Nej, icke i dag. Hvarföre frågar pappa det? — Du är så tyst och ser så nedslagen ut, som om du hade det i högsta grad. Jane, slöt kaptenen, i det han steg upp, vi måste ha soppa i dag, om han kommer.