Göteborgsposten – 22 augusti 1864, sida 2

sjelfva rådde ett torr-roligt, nästan sarkastiskt lynne. Om detta ej vore sallet, måste de moderna atheniensarne likväl förefalla alltför ensaldiga för en främling. I går afton ljöd neml. blott ett rop: II Lambert! He Lamberg! o est Lambert:! etc. Ropet ljöd från alla håll, vid hvarje tillfälle och var, så att säga, den lösen som hundratusenden i går oupphörligt skreko. Endast några få visste, hvad det betydde; de flesta ropade blott efter andra, och den oerhörda snabbhet, hvarmed det befann sig på allas läppar, förklarade i viss mån, huru det är möjligt, att vid allvarligare tillfällen ett rop, i början blott utstött af några få i Paris, snart upprepas med verkligt raseri. Den som i gård hörde He Lambert, hvilket hvilket snart förvandlades till det på melodien: Des Lampion sjungna: Vive Lambert!, och såg den verkan, dessa enkla ord utöfvade på 5 till 600,000 menniskors stämning, kunde lätt inse, huru det är möjligt, att Paris kan så hastigt utföra sina revolutioner, men lika hastigt åter bli offer för en contrecoup. Hvilken betydelse orden He Lambert egentligen hade eller skulle ha, vill jag ej vidare undersöka, utan blott inskränka mig dertill, att meddela den vestion, som kommit till mina öron. En korpulent, något excentriskt klädd dame, som for från Paris till Havre, skall vid instigandet i vagnen ha förlorat sin man. Vid hvarje station, der tåget höll, sprang hon ur sin waggon och ropade i förtviflan: He Lambert! Ou est Lambert? etc. De resande ropade snart med, och då tåget kom till Havre, dånade ropet på alla gator. Från Havre kom detta: Hå Lambert!, så berättar man vidare, till Paris, hördes för första gången vid den nattliga festen i Vincennes och blet sedan i går det enda rop i parisarens mun, hvarmed de uttryckte sin glädje och hänförelse öfver det skådespel, hvarpå de blefvo bjudna. Vederbörande skredo naturligtvis icke in mat detta ran