Göteborgsposten – 22 augusti 1864, sida 1

vilja förgifta ditt sinnelag mot mig. Laura, du måste vilja mellan honom och mig — mellan hans försåtliga lögner och min kärlek. . — Tala icke så, sade hon häftigt, hela verlden skulle. icke kunna förgifta mitt sinnelag mot dig. O, Lewis, min. högt älskade, som snart skall bli min make, var icke ond på mig för att jag upprepade hans ord. Hade jag gömt dem i mitt hjerta, för att grubbla på dem ensam, skulle de alstrat ett djupt sår der. , — Ond på dig, sade han med låg röst, nej, nej, jag är icke ond på dig. Jag är ond på — på den elake, som försökt att skilja oss. Ett dygn ännu, min älskade, och vi skola kunna trotsa honom och hela verlden. Laura smög tillbaka till huset på den stig, hvarpå hon dit, den sidoväg, som förde till köket. Mr Carlton stod och följde henne med ögonen, tills hon kommit säkert in, och återvände derefter hem. Då fanns ingen obehörig, så vidt hon kunde se, i trädgården, och mr Carlton hade all anledning att tro, att så var förhållandet. Men när han kom ut på vägen, som låg så fantastisk och stilla — stilla i den lugna qvällen vid denna timma, då inga fotgängare eller resande visade sig, och fantastisk genom de egendomliga släckarna af ljus och skugga — gick mr Carlton som om han fruktade en fiende öfverallt. Än tyckte han, att den stirrade framför honom, än att den tittade öfver hans axel bakom honom; än vände han sig om för att se hvad som var bredvid honom. Och en gång, då en gammal hare, som dolt sig i häcken, sprang ut framför honom och skuttade till andra sidan af vägen,