Göteborgsposten – 19 augusti 1864, sida 2

samma sträfva ansigte med de kolsvarta polisongerna och den spöklikt bleka hyn. En djup förfäran bemåäktigade sig mr Carlton; det förekom honom som om den döda varit invid honom. Han visste ej om gestalten framför honom var en menniskas celler en andes; han lutade ett ögonblick hufvudet mot handen för att sansa sig, och vär han sag upp hade gestalten aslägsnat sig. — Men hvart? Mr Carlton kunde ej siga det, kunde ej tänka det. Att den icke gått vägen var säkert, ty denna var så smal, att den då skulle snuddat förbi honom, och det var lika säkert, att den ej gält in i huset, ty den skulle ej kunnat hinna dit så fort, att den redan vore ur sigte. Icke heller var han böjd att antaga, att den försvunnit bland träden, ty han hade hört löfven prassla Han hade ansett sig för en modig man, för en man med mer än vanlig djerfhet, men han kände nu en besynnerlig bäfvan. Samma bestämda fasa som förlamat honom den qvällen han såg ansigtet, öfverföll honom nu. Det var icke cen fruktan, som han kunde undersöka och kämpa mot; det var dunkel, skugglik bäfvan, fullkomligt ofattlig för hans förständ och halft sväfvande. Det ena ögonblicket framträdde den som en verklig, påtaglig fruktan för något, som kunde undvikas, och det andra visado den sig för honom i en vidskeplig inbillnings färger. Mr Carlton hade aldrig trott på andenppenbarelser; han skulle. varit den förste, som skrattat och gjort narr af dem, som: trott derpå. Det var derför högst besynnerligt, att det ansigte, som visat sig den olyckliga aftonen, väckt i hans själ en vidskeplig fruktan för att det kommit på besök