Göteborgsposten – 17 augusti 1864, sida 2

dertill, så behöfver jag icke vika för någon i Södra Wennock. Kapten Chesney, jag vill, att någon delar detta med mig. Jag vill, att ni ger mig henne — er dotter. Mr Carlton talade lågt i följd af sin sinnesrörelse, och det är möjligt, att kaptenen ej hörde rätt hvad han sade. Säkert är, att han icke svarade, utan stirrade på mr Carlton, som om han blifvit månadsrasande. — Jag talar om miss Laura Chesney, fortfor läkaren. O, sir, gif mig henne. Hon skall få en kärleksfull make i mig. Hon skall ej sakna någon lycka, som den omsorgstullaste ömhet kan bereda henne. Kapten Chesney undrade om han sjelf eller mr Carlton blifvit galen. Det var hans fasta öfvertygelse, ettdera var förhallandet. Han ansag det lika orimligt, att en vanlig landtläkare sökte erhålla en hustru inom den aristokratiska familjen Chesney, som det skulle varit om han, kaptenen, sökt erhålla en af de kungliga prinsessorna. Hans kipp darrade olycksbådande, men den stöttes ännu icke i golfvet. — Hvad sade ni, sir? frågade han med sammanbitna tänder. — Sir, jag älskar er dotter; jag älskar Laura Chesney så, som jag aldrig älskat och aldrig skall älska någon annan. Vill ni tillåta mig att göra henne till min maka? Nu stöttes käppen dundrande i golfvet och samtidigt röt kaptenen ropande på Pompey. Den svarte betjenten störtade upp, som drifven af något bakifrån.