Göteborgsposten – 17 augusti 1864, sida 1

dra patienter. Men han återvände snart och då fick han se begge misserna Chesney komma ut genom porten i sina svarta sidenklädningar och gå mot staden. De observerade hohom icke. Lucy kom ut från förmaket, när han kom in i förstugan, och han gick med henne in i förmaket, under det att Pompey gick att fråga om hans husbonde ville förunna mr Carlton fem minuters enskildt samtal. — Ritar ni? frågade mr Carlton, när han såg ritsakerna på bordet. — Ja, sade Lucy, jag tycker, att det är så roligt att rita och isynnerhet att rita landskap. Jane ritar utmärkt väl; hon undervisar mig. Laura är mera road af att spela piano. Se, jag skall fylla i alla de träden, innan Jane kommer hem; hon har sagt, att jag skall göra det. — Ni kommer icke att hinna med hälften, sade mr Carlton, i det han såg på det velin, hvarpå nu Lucy arbetade träget. Ni får lust att springa omkring och leka, långt innan det blir färdigt. — Det får jag kanske, men jag gör det icke ändå? Jag vill icke vara olydig mot Jane. Dessutom är det min pligt att uträtta hvad som föresättes mig. — Uppfyller ni alltid edra pligter? frågade läkaren smålcende. — Icke alltid, fruktar jag. Men jag försöker att göra det. Mr Carlton, jag vill fråga er något. — Fråga mig gerna, miss Lucy, sade han. Lucy Chesney lade ifrån sig sin blyertspenna och riktade sina ljuft allvarliga ögon mot mr Carlton. De strålade nu med en vemodig glans.