Göteborgsposten – 17 augusti 1864, sida 1

E—Tss— — les samma fråga; kan det vara helsosamt att se rättvisan ena dagen kalsfatras på det sättet, den andra på ett annat, och är det väl rätt att vagnmakaregesällen Sjöberg skall med flera månaders fästningsstraff plikta tör samma brott som det, tör hvilket mureriarbetaren Dalhammar helt och hållet frikännes? I sanning, man kan ej tänka sig en mera orättvis rättvisa! Allmänna tron var här att då Gamla Fäderneslandet blifvit frikändt, det mindre tillräkneliga Rätta också skulle blitva det; derigenom hade en opinion — om man vill ha saken tagen från den synpunkten — uttalats mot polisen; men nu hafva två opinioner uttalat sig, man står på samma punkt som förut och polisen skall nog veta att åberopa sig på den tällande opinionen. Orsaken till ett så olika domslut torde få sökas ensamt deri, att icke alternativa ansvarspåståenden at de resp. åklagarne yrkats; v. häradshötdingen Settergren hade mot Gamla Fäderneslandet yrkat ansvar enl. 3 S Tryckfrihetsordningen, men juryn ansåg förmodlingen atttidningen ej gjort sig förtjent af så hårdt straff, och då den måste besvara frågan huruvida enligt den uppgifna paragrafen juryn ansåg tidningen skyldig eller icke, frikände den hellre än fällde, såsom lagen bjuder. Men af annan åsigt var juryn i målet mot det Rättar, hvilken ansåg tidningen böra straffas enligt 3 5 12 mom. Tryckfrihetsordningen, samma lagrum som andragits mot Gamla. Återstår nu att se huru juryn i målet mot förf. till Peppar och salt dömer; detta måls utgång blir bekant i veckan. Det är en ganska lång tid nu sedan löjtnant Betzholz dog af sina sår på Hobro lasarett. Det var d. 28 Juli, vill jag minnas, och ännu har ej hans injicierade lik hitkommit för att hvila vid modrens sida på Maria kyrkogård. Betzhola har här många vänner, som önska göra honom den sista tjensten. Lifbeväringens officerskår har redan anmält sig hos hans slägtingar i detta hänseende. Men ännu har ej hans lik hitkommit. Det säges, att det skulle kommit längesedan om icke befälhafvaren å norska postångfartyget Viken nekat att i Fredrikshavn taga det ombord till Christiania, hvaritrån det lätt kunnat föras till Göteborg och hit. Orsaken till detta kaptenens nekande säges vara den hos sjömän vanliga fördomen, att olycka skulle träffa fartyget om lik togs ombord, men äfven för passagerarnes skull torde han ej velat taga det ombord, ehuru man väl kunde så anstaltat att passagerarne ej behöft veta något derom. Här i Stockholm finns en mängd menniskor som ha riktig passion att gå och se på lik och bevista begrafningar och dessa ha med en viss förtrytelse gått och väntat på en riktigt grann begrafnings-ceremoni, ty en sådan anse de sig kunna förvänta. Carl XIII:s torg har länge och med rätta kallats för barnkammaren, ty barnen ha ansett dess allter såsom särdeles passande tummelplats för sina lekar. Så är fallet ännu, men blott till en del, ty denna barn-trafik har numera mycket dragit sig till Berzelii park, som nu växt till sig och blifvit en omtyckt promenadplats, dock mest för den s. k. medelklassen, som trifs särdeles väl på detta ställe. Barnen hatva det också bättre här för sina lekari de väl skötta bersåerna, de vackra gångarne, öfverskyggade af de numera ganska aktningsbjudande trädens kronor. Det är också en riktig förnöjelse för den som tycker om att se glada barn att slå sig ned på någon af de många utställda sofforna. Hvad lit och glädje hos de många små! Tunnbanden trillas med fart, kransar och bollar flyga i lusten, en eller annan tosing faller på näsan och försöker att gråta, men det vill ej komma — 2—2—2—2—3333333333nn Gk—