Göteborgsposten – 16 augusti 1864, sida 2

XIV. Mr Carltons anhållan. En liten tid förflöt — en eller ett par veckor och den uppståndelse, som mrs Cranes död förorsakat, hade börjat lägga sig. Inga upptäckter hade gjorts, ingen underriättelse hade erhållits rörande hennes person, och intet ljus hade kastats öfver dödsfallets hemlighet. Det är möjligt, att polisen ej ådagalade så mycken ifver och ihärdighet, som den visade i många andra fall. Der fanns inga sörjande slägtingar till den aflidna, som eggade den — ingen utfäst belöning, som sporrade dess nit, och det tycktes sannolikt, att aldrig några upplysningar skulle erhållas om den stackars unga damen, som kommit till Södra Wennock ögonskenligen utan att ega några vänner eller bekanta der. Det gick framåt i kapten Chesneys has — framåt mot ett mål, hvarom ej någon af dess innevånare drömde. Med kaptenens helsa gick det dock icke framåt. Genom någon oförsigtighet hade han ådragit sig ett recidiv af sin gikt, och han måste ännu hälla sig inuc i sitt rum. Krusflorsbandet, som satts kring hans hatt för den unga grefvinnan af Cakburn skull, hade han ej fått tillfälle att visa, och Jane Chesney hade redan börjat att bekymra sig öfver de räkningar för hennes och hennes systers sorgdrägt, som kommit. Den nisvisa pigan Rhode hade flyttat och efterträdts af Judith Ford. Så vida var allt godt. Men detta var ej allt.