— Jane, Jane, du förstår mig icke. Det är unga lady cakburn och icke vår gamla tant enkegrefvinnan. Och ett litet barn har dött jemte honne. Käppknackningon hade icke upphört. Jane sansade sig och sprang uppför trappan; de andra följde efter henne. Kapten Chesney låg på soffan upprörd och larmande och knackade oafbrutet med käppen, och mr Carlton satt bredvid honom, uppenbarligen oförmögen att att förstå hvad som förorsakade uppståndelsen. Ett ljus, betäckt af en skärm stod på bordet, men eldskenet föll på läkarens lugna ansigte, som nu uttryckte nyfikenhet. Han hade samtalat med sin patient, då Lucy såg något i ett nummer afTimes, som låg på bordet ännu halft hopviket, då det var nyss kommet; hon läste detta upp för sin far. Kapten Chesney lyfte upp sin käpp och slog den, enligt sin vana, mot bordet, då hans döttrar komma in. — Tag den tidningen, Jane, och se hvad Lucy triffat på bland dödsannonserna, utropade han. Jane Chesneys blickar ilade genom spalten och observerade bland födelsenotifikationerna något, som hon liste högt. — Den 12 dennes nedkom vid South Audley Street grefvinnan af Cakburn med en dotter. Derpå läste hon bland dödsannonserna. — Den 14 dennes afled vid South Audley Strect, Clarice, earlens af Cakburn späda barn. Jane tystnade och kaptenen stötte melankoliskt sin käpp i golfvet, som onkel Tom stötte sin staf under sitt samtal med korporal Trim,