Tryckningen från det ultra demokratisk: elementet är dock hvarken det enda eller det värsta. Det värsta af allt är utan tvifvel de genomgående misstroende, som sätter alla de ledande krafterna i en inbördes spänning ocl tillintetgör hvarje möjlighet af en stark och fri samverkan. Man misstror kungen; man saknar tillit till regeringen; partierna inom pressen kämpa för brinnande lifvet, utan at! något förmår vinna terräng. Regeringen är skuggrädd för opinionen, och det högre krigsbefälet och officerarne hafva, intill den senaste ministerförändringen, öppet gitvit luft åt sin förbittring öfver det onödiga och oförnuftiga kriget, tillstäldt af ett Köpenhamnsparti, och öfver att stå under kommando af en makt, som misstänkes skifta efter opinionsvindarne inom hufvudstaden 4). Härtill kommer nu det bedröfliga kriget sjelft, betecknande sin gång med krossade illusioner och blottade svagheter, hvardera af dessa ett nytt hugg åt nationalkänslan, men framförallt åt det politiska parti, som skulle representera Danmark, och framlockande från denna sida nya häftiga utfall öfver Englands förräderi och Sveriges löftesbrott, under det att det nationala partiet sjelft i sin ordning, dagligen och stundligen, af de reaktionära organerna (Flyveposten,Kronen 0. 8. v.) slås i ansigtet med den gemena frasen, att det är detta parti, som skall ställas till ansvar för allt det onda, som under senaste tider kommit öfver Danmark. I sjelfva Berlingske Tid. stod att läsa, straxt efter Dyppels fall, en fråga till hrr Ploug och Bille, huruvida dessa herrar nu icke tyckte, att nog blod flutit för idcen. Man kan lätt föreställa sig, huru en sådan fråga, framkastad i ett ögonblick a sorg och förtviflan skall, inverka på massans sämre passioner i det åsyftade ändamålet. Men för att försvaga eller tillintetgöra det nationala partiet skyr man intet medel; och man lyckas också, men blott för ögonblicket, ty snart nog tar det sunda, danska förståndet åter ut sin rätt ). Den som under dessa hänsynslösa partistrider kommer värst i mellanhand, är emellertid kungen. Ty på samma gång reaktionen strätvar att öfvertyga nationen om att Feedrelandet och Dagbladet skapat Danmarks senaste historia, ställer den sig som en sjelfvald lifvakt kring kungens person; och följden blir den, att man från motsatta sidan upphöjer Fredrik VII till Danmarks skyddshelgon, på samma gång man tillfogar konung Christian IX den ena förolämpningen blodigare än den andra. Man ignorerar honom; man uppvaktar honom med Lunderdåniga adresser och deputationer (såsom t. ex. en från Korsör, med borgmästaren i spetsen), hvilkas innehåll eller andemening oftast ir enahanda: Om Ers M:t gör det eller det, så eller så, så skola vi anse Ers M:t som en jod och ärlig dansk man; man hotar honom slutligen, vid alla lägliga tillfällen, öppet med issättning. Så t. ex. ber exministern Monrad H. M:t välja mellan att vara antingen kung i Danmark eller hertig af Slesvig-Holstein; och senast för några dagar sedan hemställer den k. gamle Birkedal till Folkethinget, huruvida icke den fredsbasis, hvarpå regeringen nlåtit sig, rubbar den grundval, på hvilken ) Vi påminna härvid blott om tvenne fakta: Kammarherre Dinesens broschyr, som utdelades bland äermcen vid Dyppel, och repliken från en af armcens vögre officerare med anledning af Fedrelandets annärkningar mot den stupade öfversten Du Plat. t) Härpå ha vi erfarit mångfaldiga exempel. Sålunda hörde vi en gång en större samling af Ködennamnare ur den lägre medelklassen, under en till let yttre gränslös förbittring, diskutera frågan, huruvida icke de ofvannämnde tidningsredaktörerna borle hängas, men samlingen bragtes till fullkomlig Yystnad, i det en af sällskapet stiger upp och helt ugnt yttrar: Mina herrar! om Ploug och Bille icke lunnits till, så skulle vi i detta ögonblick varit tyskar allesamman.