vore jemlik med dig. Det är han icke, kan aldrig bli det; derföre må vi ej tala om den saken. — Hvad var det, som du hade emot honom? det, som du ej ville tala om? frågade Laura. — Det är bäst, att jag icke säger det. — Jag skulle bli mycket tacksam, om du ville säga det. Jag tycker, att det är din pligt att säga det. — Nåväl — men du kommer att anse mig narraktig — mr Carlton var på ett för honom ofördelaktigt sätt invecklad i den förfärliga drömmen om Clarice, som jag hade natten mellan måndagen och tisdagen. Jag har aldrig tyckt om mr Carlton, men allt från den natten har jag fasat för honom. Laura, jag rår ej derför; det är väl mycket dåraktigt men — man kan ej förklara sådant. Det stolta förakt, som afspeglade sig i Laura Chesneys ansigte, sade tillräckligt hur dåraktigt det förekom henne. Hon ville ej nedlåta sig att svara derpå; det var eller förekom henne vara under hennes värdighet att lägga någon vigt dervid. Jane Chesney tog sin arbetslåda och satte sig bredvid lampan. Hon såg på en söm, då en häftig knackning med kapten Chesneys käpp hördes ofvanifrån, och Lucy flög nedför trappan och störtade in i rummet. — Ack, Jane? utropade hon. Lady Cakbrun är död. Jane släppte sitt arbete. Laura kom till bordet lifligt upprörd. — Död! upprepade Jane. Och hon var så frisk, då hon skref till mig förra veckan.