Köpenhamn och Seeland, men — och här uti ligger den värsta beskyllningen — Danmark tycks man anse kriget såsom blott armåens sak, ungefär som man i vissa andra länder förvandlat religionen till ett privilegium exclusivum för presterskapet. I tvenne af Europas största tidningar framställes sålunda Danmark som ett slags stortiggare till protessionen, som går omkring och anropar allmänhetens medlidande, under det han i hemmet fråssar vid den rike mannens bord. Hvilken balsam för Europas sjuka samvete ligger det icke i en sådan insinuation? — Är det nu ett faktum, att dylika opinioner, o också under en något mildare form, smyga omkring äfven inom våra landamären, så torde det vara tid att draga dem fram i dagsljuset och något närmare taga dem i skärskådande. Alla hafva de nemligen det gemensamt, att de utgå från talet om det lättsinniga Köpenhamn och sluta med frågan: står Danmark verkligen vid branten af sin undergång, hvarför reser det sig icke som en man för att kämpa för sitt nationela sjelfbestånd ? Frågan låter plausibel nog; men uti densamma ligger en annan förborgad: hvilka äro vilkoren för att ett nationalkrig skall komma till stånd? Utan tvifvel det, att folket måste vara enigt i sina utgångspunkter och enigt om målet som skall vinnas, i hvilket fall man lätt nog blir enig om medlen, bestode än dessa deruti att den enskilte offrade lif och gods och allt för det allmännas skull. Förefinnes nu dessa vilkor i Danmark eller icke? I det senare fallet: hvar ligger skulden? Låtom oss kasta en blick på huru det sett ut i det inre at Danmarks rike sedan Fredrik VII:s död. Det första som sticker oss i ögonen är ett fenomen midt i hjertat af Danmarks nya demokratiska statslif. Härstädes reser ett parti upp hufvudet, för hvilket orden nationalitet och intelligens utgöra skillsord; för hvilket endast de materiela intressena existera, intressen, som med den ihärdigaste systematik begagnas för att sätta massans passioner i rörelse; ett parti, som under Danmarks värsta nöd, under de sista Riksrådsvalen, för frågan om en lag mot den obegränsade hemmans-sammanläggningen, — sedan den förut genomdrifvit lagen om den obegränsade styckningen — till val-agitations-fråga ; ett ultrademokratiskt parti slutligen, som icke skyr någon kombination för att vinna sina syften, och som vid alla tillfällen obetänksamt sluter förbund med reaktionen, tör att kunna bekämpa en gammal fiende, det nationala partiet, af hvilket det ända intill senaste tiderna hållits i schack. Detta parti är Bondevännerna. Under konferensveckorna hörde vi, från mer än ett håll, följande resonnemang, som är betecknande för stämningen, om man också icke skall kunna tillägga det någon djupare betydelse. Ponera att vi erhålla fred äfven med den fördelaktigaste delningslinie i Slesvig, hette det, hvilken säkerhet eger man, att icke detta parti, och framför allt dess venster, med Geert Winther och konsorter i spetsen, föga bättre än vanliga, råa demagoger, skall begagna sig at tillfället, räcka handen till de agiterande tyska småpotentaterna i hjertat af Jylland, förespegla de af kriget försvagade och af skattebördor ytterligare nedtryckta jyllländarne Tyskland som den enda resursen att befria sig ur eländet, och sålunda, förr eller senare, medversa till den katastrof, som heter Danmarks upplösning och undergång. Blott med detta faktum för ögonen torde en hvar betänka sig två gånger, innan han till ett folk, som eger ett sådant element i sitt inre att bekämpa, utkastar beskyllningen, att det icke i nationalitetens namn går ut i striden man ur huse.