——— — —rEJE—E — — 2K ow-uuswez-211 stöd samt sökte och fann ett sådant i skandinavismen, framförallt sådan denna framträdde som ledande tanke i den svensk-norska regeringens politik. Sålunda sammanflätades nu skandinavismen med det nationala Danmark, och detta så innerligt, att när ryggstödet föll, så måste också det öfriga skakas i sina grundvalar. Var skandinavismen en illusion, så låg det också nära till hands att sluta äfven till det öfriga, de nationala och de demokratiska principernas illusoriska halt; äro de icke rent af odugliga, så äro de åtminstone outförbara eller opraktiska. På denna väg gör man allt för att undergräfva nationens förtroende till det bestående, och hvar man slutar — det vet ingen. Ett materielt bistånd från vår sida hade måhända icke varit tillräckligt att afvärja Tysklands härmassor; men det hade varit så mycket kraftigare i Danmarks inre, på den punkt, der nationens hjerta klappat under de sista femton åren, den punkt, ur hvilken, i farans ögonblick, märgen flyter till den stålsatta armen, och hvarförutan den senare blir en död maskin, lika svag till anfall som försvar. Danmark hade varit enigt; och ett enigt Danmark hade icke i detta ögonblick stått värnlöst och öfvergifvet af hela Europa. Huru än historiens dom må utfalla i denna fråga; om den skall kalla vår politik ett löftesbrott, ett politiskt misstag eller en politisk nödvändighet; säkert är dock, att den alltid skall qvarstå som en politisk olycka, hvars verkningar vi snart torde få förnimma på mer än en punkt. När det preussiska militärväldet står fastare än någonsin; när den heliga alliansen, med tillhjelp af detta nya stöd, utplånar ända till skuggan af en polsk nationaitet; när verkningarne tränga ända till oss, när t. ex. vårt nya representationsförslag saler, icke för en kritik på dess egen grund, itan för en vältalig fingervisning på något, som för den stora massan ser ut som ett fakum, och heter: Danmarks demokratiska författning är Danmarks olycka; så torde måhänla mången klok man äfven hos oss börja änka på, om kampen vid Eidern icke gällde något annat och högre än huruvida några qvalratmil land skulle tillhöra Tyskland eller Danmark. RK