— Död! yttrade han. Den unga hustrun död före den gamla farmodern! — Kände ni de ifrågavarande personerna, sir? frågade mr Carlton. — Om jag kände dem sir! sade den häftige kaptenen, förargad öfver att en i hans tycke så dum fråga ställdes till honom. Det borde jag vil, ty de äro mina nära slägtingar. — Det visste jag icke, sade mr Carlton. — Det är möjligt, sir, men det är icke mindre sannt för det. Min fadern var den hedervärde Frank Chesney, andre sonen af den nionde earlen af Cakburn och bror till den tionde earlen, och den sist aflidne earlen den elfte i ordningen och far till den nu lefvande var min egen kusin. Det är skam, att det skall vara sannt, fortfor kantenen, i det hans läpp ackompagnerade högljudt hvarje ord, det är skam, att jag är så nira slägt med en engelsk pär och likväl blott en fattig kapten vid slotta 1 på half sold. Förtjensten betyder intet här i verlden och ännu mindre slägtskap. Om den aflidne earlen behagat lägga sig ut för mig, skulle jag varit amiral för längesen. Det har funnits amiraler Chesney, som utmärkt sig i sina dar, och kanske skulle jag gjort så med, slutade han, i det han stötte käppen eftertryckligt i golfvet. — Observerade pappa, att de kallat den lilla fiickan Clarice? sade Jane efter en liten paus. — Liksom om den gamla grefvinnan skulle vilja tilllåtit att hon fått ett annat namn! ropade kaptenen. iN