Göteborgsposten – 11 augusti 1864, sida 2

bPTEUSSIDSRA lAILUPUÖIU. På Fyen önskar man lifligt det öfver ön våtvande belägringstillståndet upphätdt. Under rubriken ÅRysslands hjelp meddelar Dagbladet följande uppsats: Man påträflar ej sällan personer, hvilka uppmana landet att kasta sig i Rysslands armar, som man tillskrifvit eller tillskrifver makt och förmåga att hjelpa oss, likasom man utan vidare förutsätter en motsvarande hog hos denna stat. Historien borde likväl ha lärt, att Ryssland i verkligheten aldrig understödt Danmark, men att hvarje förbund, hvarje anknytning till Ryssland endast ökat våra bördor, endast bragt oss förluster, Samma historia upprepas oupphörligt, från första stund Ryssland inträdde bland de europeiska makterna. Peter den store var Fredrik IV:s allierade och lofvade Danmark hjelp till Skånes återeröfring, men då tiden dertill kom, voro vi så långt itrån att erhålla understöd, att han tvärtom gjorde ett försök till att eröfra Köpenhamn och senare öppnade underhandlingar med Sverige om, att till det öfverlemna Norge i utbyte mot Ostersjöländerna, en plan som realiserades 100 år derefter. År 1762 gjorde den gottorpske hertig, som då satt på Rysslands tron, ett försök att tillintetgöra Danmark, hvarifrån det endast räddades genom hans mord. I slutet af förra århundradet var Danmark åter Rysslands allierade och gjorde ett infall i Sverige, som ingalunda var ärofullt och stod Danmarks dåliga finanser dyrt. I början af detta århundrade deltog Danmark i den af Ryssland ledda beväpnade neutraliteten och måste till gengäld utstå slaget på Köpenhamns redd, en händelse, som åter åsamkade oss ansenlig förlust. Då vi år 1807 offrats för Rysslands och Frankrikes öfverenskommelse om Europas delning, och engelsmännen bombarderat Köpenhamn, bortfört krigsflottan och tagit den dyrbaraste delen af Danmarks handelsflotta, afgaf Rysslands ridderlige monark det löftet, att han icke skulle sticka sitt svärd i skidan, förrän Danmark fått ersättning. Danmark inlät sig som Rysslands allierade i kamp med Sverige, men skördade endast utgifter, under det Ryssland förvärfvade sig Finland och ej skaffade Danmark någon ersättning. År 1812 upptogs åter planen från förra årets början, men sålunda att Sverige fick Norge, och Finland — det var ej mera tal om Östersjöprovinserna — tillförsäkrades Ryssland. Detta var den ersättning för Danmarks flotta och bombardement, som kejsar Alexander skafrade det senare. Men år 1848 hade ju Danmark att tacka Rysslands ädelmod för, att Jutland befriades från Wrangels kontributioner? Det är en gammal historia som nu åter dykt upp, men ej har något bevis att stödja sig till, under det tvärtom alla omständigheter tala deremot. Wrangel drog ur Jutland, derföre att hans militära ställning var dålig, derföre att han inga förstärkningar fick och emedan han ej vågade sprida sin armå öfver hela Jutland, för att indrifva den kontribution, som myndigheterna öfverallt nekade att söka indrifva. hapt. Vaupell har i Kriget 1848 upplyst, att Wrangel meddelade sin regering, att han måste uppgifva sin ställning och att befallning härom utfärdades d. 23 maj; denna afsändes från Berlin först d. 24 maj och måste derpå tillryggalägga 80 mil, innan den nådde fram till Wrangel, — på den tiden hade man ej några telegrafer — men redan den 25 maj drog Wrangel ut ur Jutland, således innan några ordre kunnat emottagas. I början af maj hade kejsaren at Ryssland visserligen tillställt preussiska regeringen en note, i hvilken protesterades mot inryckandet tillochmed i Slesvig, men man tog ej någon notis derom (alldeles som med vår note i början af året), och noten hänvisades till centralmakten i Frankfrut. Efter kriget öfverlät kejsaren med högsinthet sina mycket problematiska rättigheter på en del af Holstein, hvilka likväl ej kunde genomdrifvas, till prins Christian, men detta hindrade icke Ryssland från att år 1864 öfverlemna de en gång uppgitna rättighetesna till storhertigen af Oldenburg. På basis af de anordningar Ryssland vidtagit, genomfördes det solyckliga londonerfördraget, under hvars förderfliga söljder Danmark nu våndas. Den legitima arfstöljden måste uppgifvas, den gamla successionsordningen upphäfdes, och då tiden kom att upprätthålla den nyantagna ordningen, gaf Ryssland hvarken en enda skilling eller en enda droppe blod dertör. Under ett och sett halft århundrade ha vi uppoffrat millioner si penningar och tusenden i folk till Rysslands b fördel. Danmark har intet fått i vedergällning, men man har till på köpet fordrat uppsoflring af legitimiteten och uppoffring af de å tördragsenliga rättigheterna, under det vi af sundseende för Ryssland hafva underlåtit at; vädja till dan nva anrangjceka rättan natiana