Göteborgsposten – 11 augusti 1864, sida 1

tt på detor sitt bringa dem i förakt, och han: slutliga förklaring, att huset ej egde någon auktoritet öfver de inom detsamma sittande ministrarne, var liktydig med en statskupp. Hela Tyskland talade några dagar om möjligheten af en revolution, och den hättige ministern tycktes ej ha någon annan vän än sin kunglige herre. Han snäste Nationalverein genom att tala om Tysklands enhet såsom en revolutionär dröm och skymfade huset Uahsburg på ett — vi hade så när sagt oförlåtligt sätt, men konungar förlåta gerna då detta medför fördelar — genom att yttra att det skulle göra bättre i att draga sig tillbaka till Pesth, alldenstund den verkliga medelpunkten för monarkien låge österut. Tysklands, Österrikes och det preussiska tolkets kombinerade vrede syntes oemotståndlig, och Europa väntade dag från dag en revolutionär rörelse, hvilken, om den också icke skadade hohenzollrarne, åtminstone skulle befria Preussen från dess premierminister. Europa underskattade mannen. Mycket i den senaste imbroglion är ännu dunkelt — i synnerhet den roll Ryssland spelat — men detta är åtminstone klart: — von Bismarck har tagit mått både af sitt eget tolk och af de flesta bland hofven omkring honom och eger, trots sitt osammanhängande tal, stor iakttagelseförmåga, en fast vilja och dertill den sällsyntaste bland alla egenskaper, politisk djerfhet. Hans kalla förakt för landets representantforsamling verkligen förminskade dennas auktoritet, ty det befriade både byråkratien och armåen från all risk att någonsin blifva öfvergifna af sina chefer at fruktan för representationens tadel. Engelsmän kunna, ätven med lord Palmerston framför sig, knappt förstå oförskämdhetens makt saml förgäta att tyskarne vilja beherrskas af sina suveräner och icke finna sig mera förödmjukade af dessas snubbor än söner göra at de sarkasmer, hvilka moderns fäder sätta i stället för förebråelser. Sedan parlamentet blitvit forlöjligadt, blef det nödvändigt, först att ingå nyttiga allianser för det inre försvaret derefter att förmå preussarne att icke rikta uppmärksamheten på de inre affärerna, vidare att lugna Österrike, på samma gång man ännu fordrade hegemonien, och slutligen att bryta nationalföreningens makt. Hr von Bismarck utförde på ett år alla dessa saker. Polska upproret gaf honcm första anledningen, och denna omfattades ifrigt. Bajonetterna voro på czarens sida och hr von Bismarck lyckades, genom att arrestera alla flyktingar som litade på Preussens heder, genom att sända en armå till polska gränsen, genom att förbinda sig till be väpnadt bistånd, ifall resningen skulle taga öfverhand, genom att hota Russell dermed att om Wienertördraget förklarades sönderrifvet, skulle han med vapenmakt hjelpa czaren, — lyckades genom allt detta att vinna en evig tacksamhet i Petersburg. Nu kunde man vara säker på att erhålla hjelp mot revolutionen, och så kom Fredrik d. VII:s död. Hr von Bismarck paralyserade, genom att öfvertaga ledningen af det oundvikliga kriget, nationalföreningen och tvingade Österrike att, ehuru ovilligt, följa i hans spår. Då de preussiska armeerna kommo i rörelse blefvo de liberala förlamade, ty nationaländamålet var vunnet och de små staterna vågade icke göra motstånd utan att ega hela nationens sympati, medan Osterrike var tvunget ettdera att imitera Preussen eller att se på huru dess medtäflare hann förbi det i kapplöpningen efter tysk gunst. Preussarne uppeldades, såsom alla nationer uppeldas vid utsigten till att bli förstorade, förorätterns mot parlamentet förlätos, pressen slogs utan motstånd i jern, och det är ännu tvifvelaktigt om de lån, hvilka regeringen måste ha upp tagit under kriget, icke skola sanktioneras nä