Göteborgsposten – 11 augusti 1864, sida 1

— stan utan diskussion. Slutligen kittlade von Bismarck på det angenämaste tyska nationalhögmodet genom att med en hållning at kallt trots bemöta hotelserna om utländsk inblandning. Frankrike föreföll — åtminstone i allmänhetens ögon — tvitvelaktigt och England var erkändt fiendtligt mot invasionen i Danmark, men hr von Bismarck lät sina trupper marschera framåt utan att bry sig om någondera. Det är troligt att han privat visste huru svårt det var för Napoleon att på en gång bryta med Tysklands småstater och nationalitetsropet, och huru starka allierade Tyskland hade inom England i mr Gladstone och hofvet. Men till det yttre iakttog han en attityd såsom om han förhindrat utländskt inflytande i en inre fråga och appellerade till denna herrsklystnad, hvilken har så starkt insteg hos hvarje stor nationalitet. Tyskarne ha ej på lång tid förut kännt huru starka de verkligen äro. Österrike och Preussen förenade, Danmark öfversvämmadt af krigshärar, Napoleon tystad, Palmerston trotsad, Sverige befaldt att draga sig tillbaka: ja, tyskarne ha — dömande som tyskar — ej saknat skäl att förlåta den allt hvilken gjort dem stora i utländningens ögon. Framgång är icke bevis på statsvishet, ty en regering behöfver moraliska egenskaper, men den är ett bevis på skicklighet; och preussarne, som se dylika resultater vunna, ha rätt i att tro det han som vinner dem är en skicklig man. Dömande ur deras synpunkt kunna vi ej neka att premierministern eger en viss rätt till tacksamhet af dem som kunna törsaka den nationela friheten, blott den nationela fåfängan tillfredsställes. Preussen hade fallit mycket lågt, tron på att dess styrka var artificiel hade spridt sig mycket allmänt, och tviflet på dess arme hade gripit folket sjelft. På tolf månader har hr v. Bismarck äterupprättat dess anspråk på att vara en stark militärstat, förvandlat armeens nedslagenhet till ett öfverdådigt sjelfförtroende och i sjelfva verket öfvertagit denna ledning af Tyskland, som hans företrädare så länge gjort anspråk på. Han har måhända också förberedt många olyckor för sitt land, men himlens rättvisa är långsam. Schlediens eröfring är ännu ostraffad, och under tiden skall ingen kejsare en gång till våga kalla de tyska furstarne sina vasaller utan att åtminstone på förhand ha öfverenskommit derom med Berlin. Detta är stora resultater för Preussen, bevisande att om det också icke misskände, det likvisst underskattade den landtjunkare som så plötsligt sattes till statsrodret. Sanningen synes vara, att under Bismarks skryt, liksom under gaskognarnes, finnes verkligen mod och icke brist derpå, att om han talar mycket så går hans bedrifter nästan upp mot hans prat, att han kan vara förolämpande då han blir uppretad, men att hans insolens är grundad icke på högmod utan på en medveten känsla af kraft. Man brukar nu för tiden mycket allvarsamt och högtidligt förklara, att personlighetens inflytande dör bort; må man då se hvad denne ende man gjort. Han har synbarligen försenat revolutionen, drifvit tillbaka den ström som gick ötver hela Europa mot friheten. Det är ännu icke två år sedan hvarje land i Europa utom Ryssland blet till namnet konstitutionelt, sedan Polens återuppväckande var en tydlig möjlighet, sedan påfven begärde en asyl på Malta och Grekland var nära att gifva tonen till ett allmänt turkiskt uppror. Lemnande fraserna åsido, huru står det nu till? Polen är krossadt, påfven är lika stark som någonsin, grekiska revolutionen har slutats med siasco, konstitutionen har upphört i Preussen och blifvit maktlos i Österrike, och tre män, hufvuden för dessa gamla kungliga hus, hvilka under generationer så nedtryckt Europa, äro herrar öfver en och en halt million