Göteborgsposten – 10 augusti 1864, sida 1

Att magister Pallin varit lärare vid frus Th:s pension i Upsala, det är ett påståendesd som jag sortsarande vidhåller; men detta är icke hufvudsaken, ty den, och just den villeln jag härvid framhålla, var att fru Th. till lä-se rare söker unga, mera oerfarne män, hvilkalo äro lättare att beherrska än de äldre, i under-s visningsväsendet erfarne, med egen vilja ochi egna grundsatser. — Härtill vill jag lägga en s sak, som jag bestämdt känner: den, att hre Pallin är en ganska god och omtyckt lärare.I Det vitsord om föreståndarinnan som G II. T. från en -hogt aktad lärare i Stock-f holm erhållit, slutar med dessa ord: IIvarsl och en som något känner henne, vet att det lt icke alls är farligt med hennes läsori. Hon är i sjelfva verket en af hjertat letnadsglad sk menniska, på samma gäng som hon vill hafvafl! allvar med kristendomen. — Så just antager s jag att en verklig lärare mycket väl kunde hafva yttrat, men jag medgitver, att äfven en icke-lärare skulle kunnat säga detsamma. Men hvad som i allmänna litvet valls icke är sarligt, kan blitva farligt nog på längden der su det öfvergår till slentrian i en läroanstalt. Morgonbönen är vacker och på sin plats, men s steget från den ärliga bönen till hyckleri och tromleri kan i en skola lätt vara taget och hvar och en som eger någon vidsträcktare er-11 tarenhet af verlden vet, att fromleriet, ett slags). mildare, stelare och kallare form at läseriet, blifvit en modesak i flera af våra qvinliga läroanstalter. Det är denna moraliska kylskada på den unga qvinnans sinne, för hvilken jag varnat och — jag påstår det fortfarande — haft skäl att varna. Rörande de at G. I. T. uppräknade höga honorarierna för lektionstimmarne, t. ex. d:r Rohtlieb 6 rdr i timman för undervisningen i kristendom, är jag just nu ej i tillfälle att bestämdt kunna säga om dessa uppgifter äro exakta; men jag skall ej underlåta att i sinom tid rätta eller bekräfta dem. Ännu en gång: det var alls icke okärt att fru Th., då hon inom pressen blifvit klandrad, också fått sin försvarare inom samma torum. De anmärkningar från min sida, hvilka föranledt försvarsskriften i G. II. T., qvarstå, såsom läsaren finner, ovederlagda; men i betraktande af den ädla karakter, som jag det oaktadt tror utmärka föreståndarinnan för Seminariet, vågar jag nästan hoppas, att redan det obehaget, som en qvinna måste erfara af att blitva föremäål tör offentliga anmärkningar — och ofkentligheten är befogad mot eller för hvar och en som bekläder en offentlig plats, då yttranden gälla personers offentliga ver samhet — skall vara tillräckligt att verka rätbelse i de alseenden, i hvilka jag vågat anse att rättelse tarfvades. Fru Thengberg har också funnit en försvarare i vår frejdade författarinna mll Bremer. Då man känner wmll B:s ädla hjerta och att hon aldrig kan neka att skänka tröst och hjelp åt den som vänder sig ull henne, är det ej att undra på att hon godhetsfullt med sitt namn kom en medsyster till hjelp. Af försvaret synes emellertid, att älven mll B. ej kan dela åtskilliga af sin skyddslings äsigter. Någonting sjukt tyckes således vara med i saken och till mll Bremers deltagande hjerta vädjar aldrig forgätves den lidande, minst en lidande medsyster. Vare härmed nog för min del i denna sak, såvida icke omständigheter inträffa, hvilka kräfva ett nytt andragande af nyc fakta. Hr Hedbergs nya pjes Frivilliga och Motvilliga hör till denne författares allra svagaste hvad plananläggningon beträffar, och i det hänseendet är den ännu klenare än hr Jolins på Djurgårdsteatern gitna En komedi på Djurgården — hvilket vill säga icke så litet. Jag skulle få mycket svårt för att redogöra för styckets innehåll, ty allt är så huller om buller, så utan tanke, att det bildar ett chaos, en obegriplig röra, uppfylld af länga predikningar och genomgående svulst. Itt par tre figurer äro liksom händelsevis bra tecknade, men att pjesen drager tolk det är sannerligen icke hr Hedbergs förtjenst, utan de skådespelares som uppträda i densamma; i främsta rummet hr Lagerqvists, som i rollen saf den mot skarpskytterörelsen fientligt sinnade f. d. lärftskrämaren Bodell framställer en så kostlig typ, att författaren ej kunnat drömma derom, ja ensamt hans geste å la källarmäster Österberg, hans ha-u-m! åtföljdt saf a ä de förmår hålla pjesen uppe. Mill Pettersson är rolig som en forälskad bodgosse soch hr klasgren förvånar genom sitt naturtrogna spel såsom en afskedad gardist eller såsom det här kallas: gardis-karl. Pjesen mäste för öfrigt vara skritven för ett par tre år tillbaka, ty nu mera finnes ej så mot skarpskytteiden fientliga personer som här framsställes och en sådan prest som adjunkten Åhl, sså intrigant, elak och ofantligt dum på samma gång, vågar jag till vårt presterliga stånds heder säga att det icke finnes. Ätskilliga roliga pointer förekomma i stycket och de begagnas också af det goda sällskapet på IIum