Göteborgsposten – 9 augusti 1864, sida 3

Trosbekännelso. Ett tempel finnes, ej af händer bygdt, En kyrka, som ej grusas kan, ej falla: På evighetens grund hon ståndar tryggt, Hur orons vågor än kring verlden svalla. Af ingen trängsel du derinom vet: Der stämma alla länders vise möte, Och jordens fröjd och himlens salighet De rymmas begge i den kyrkans sköte. Hon älskar ljuset, hennes sinnebild Är dagens sol, är nattens blida stjerna; — till sin inre sanning, hög och mild, A. hon all mensklig odlings lif och kärna Men liksom ljuset, förren det jorden når, Så också hon mångfaldigt bryts och skiftar; Dock en är anden, som derinne rår, Ty en är Gud, som lag för henne stiftar. Högkoret står i helgedomens midt, Der tro och kärlek nära altarflamman; Men ofvan dem förnuftet, starkt och fritt, Det stora helas byggnad håller samman. ÄAf ädla stenar utan fläck uppå Är himmelsvidt det sköna hvalfvet timradt: Och innantill, ehvart du än må gå, Är allt af himmelsk klarhet genomskimradt. Med stolta tinnar ser du kyrkan krönt, Odödlighet är hennes gyllne spira; Och dygd och ära, godt och sannt och skönt Med blicken lyftad dit sin sabbat fira. Väl tycks hon vara räddningslöst ibland Af mörkret omhvärfd i de onda tider; Men det är skenbart blott, och efterhand Drar tempelfolket ut till nya strider. Ej kufvas dessa vigdes mod och hopp; Trots våld, som rasar, svek, som illsinnt lurar, Triumfer vinnas, byten fästas opp Som segertecken på de helga murar. Och minnet täljer troget hvar bedrift, Och lyssnarns andaktsfulla själ begrundar, Och skuggorna ur det förgångnas grift Stå upp och peka fram mot det, som stundar. Ja — framåt! det är texten, — hvarje blad I kyrkans häfder öfver den predikar; Och denna utsigt, tröstefull och glad, Med vägens mödor vandraren förlikar. Som länk i kedjan knyter sig vid länk, Så fortgår bildningen i kretsar ständigt; Der kommer intet slumpvis och som skänk, Men frukt af ädel möda sjelfnödvändigt. Må eld och syärd det ädla nederslå — Det reser sig pånyttfödt utur bålet; Och ondskans makter tvingas, de också, Medverka till det stora, helga målet. Se! ljusets fana höjes mer och mer, Och löftets båge genom molnen glänser: Helvetets fasta bålverk brytas ner, Och himmelriket vidgar sina gränser. Den tid skall komma — hell dig, nya tid! — Då ofördragsamhetens skrankor ramlat, Och jordens folk i ostörd tempelfrid, Försonade, till gudstjenst sig församlat, E W. D-a.