Göteborgsposten – 9 augusti 1864, sida 1

Jag måste göra ett besök litet längre upp hos mrs Newberry och ämnade gå in till kapten Chesney på hemvägen. Jag kunde dröja längre, om jag kom senare. — Jag tror det vore bäst, att du gick först in till pappa om också blott för några få ögonblick, sade Laura. Kanske, tilllade hon blygt, kan du komma igen, när du varit hos mr Newberry. Hon rörde vid fjedern, hvarigenom porten öppnades — en fjeder obekant för besvärliga besökande — och mr Carlton gick in. Han bjöd henne armen för att konvojera henne till huset. — Nej, nej, hviskade hon djunt rodnande. Jane står vid fönstret. — Desto bättre, min dyraste. Ja, Laura, jag vill, att du tar min arm, sade han med fasthet, i det han lade hennes hand inom sin arm. Du säger, att du vill hellre, att de småningom komma underfund med vårt förhållinde än att jag genast talar till kapten Chesney derom. Nen jag forsiäkrar dig en sak, Lanra, och det är, att jag skal tala med honom, innan mycken tid förflutit. Jane, som ej behöft stanna hos sin far längre än en minut, var åter i förmaket och stod vid fönstret med Lucy, när Laura nalkades stödjande sig på mr Carltons arm. Janes ansigte uttryckte förvåning och ogillande, och äfven den lilla flickan insåg, att — enligt familjens åsigter — det ej borde ha skett. — Jane, ser du Laura? — Laura är tanklös, kära Lucy. Hon glömmer sig.