Göteborgsposten – 8 augusti 1864, sida 2

Danmark. Äfven de danska tidningarne ha nu kommit till den öfvertygelsen, att ett diplomatiskt kuliss-spel egt rum eller rättare ännu försiggår, hvilket syftar mot personalunionen. Viha för egen del länge hyst denna tanke, och vi äro ännuöfvertygade om, att det nationaladanskapartiet skall ha mången het kamp att utstå emot de tyska tendenserna såväl utifrån som inifrån. Det gläder oss dock samtidigt att se, huru enstämmigt man förkastar denna personalunion och betraktar den som den största olycka för Danmark, om den än förhöjer glansen i den konungslige individens krona. En personalunion skulle åter klafbinda Danmark vid Tyskland; någon afgörande lösning skulle den ej medge. Och det är dock ett afgörande man önskar och behöfver. Danska Dagbladet säger: Från flera håll höras yttranden om, att hertigdömenas afträdande endast är principielt, men att derigenom icke senare ändringar eller regleringar i det vidtagna atgörandet uteslutits. Samma tanke dyker äfven fram här hemma, t. ex. i Flyveposten, som hänvisar derpå, att frågan om arfstöljden i de afträdda landsdelarne ännu icke är afgjord, och låter förstå, att man möjligen skulle kunna tänka sig en återförening at de lösryckta delarne i personalunionens form. Vi varna mycket bestämdt mot att sätta tro till de gäckande förhoppningar, som sålunda utkastas. Fredspreliminärerna böra bedömas endast och allenast efter deras eget innehåll, ej under belysning af illusionen om möjliga senare medgitvanden. Det är dessutom så längt ifrån att en personalunion, som anknöt en slesvigholsteinsk stat till Danmarks krona, skulle kunna betraktas som någon fördel, att den tvärtom skulle vara en tillökning i olyckan. Ett fritt och tullkomligt oberoende Danmark till Kongeån skulle kunna bestå, bevara sin egendomliga utveckling och obehindradt följa sin nordiska riktnirg med någon utsigt till att under bättre tider återförenas med de slesvigska landsmän, som nu skola läggas under det tyska oket. Men personalunionen med ett Slesvigholstein skulle ovilkorligen draga Danmark mot söder, bringa det under det förderfliga tyska inflytandet och endast förskafla kronan en på folkets bekostnad köpt yttre glans. I Fadrelandet? läses: II. Exc. konseljpresidenten har såväl i sina sista meddelanden som i dem han för en veckas tid sedan afgaf åt landsthinget, med en märklig sorgfällighet undvikit att nämna Ryssland, och på frågan, hvarföre han gjorde det, lemnat ett mera undvikande än upplysande svar. Och det är ju likväl en bekant sak, att Ryssland under de sista månaderna intresserat sig utomordentligt mycket för att få en fred till stånd; att ej allenast den salvelsefulle, omständlige och helt säkert uppriktigt välvillige baron Brunnow i London sökt under