Göteborgsposten – 5 augusti 1864, sida 2

vet ju, att vi måste tala om tid jemförelsevis. Sjutio år här, och åldrar efter åldrar, lif utan slut efter döden. Ser du, kära Lucy, bekymmer och sorger och gäckade förhoppningar komma för att draga vår kärlek från denna verlden och lära oss att längta efter den andra — att längta efter den och bereda oss för den. Gud tillåter att sorgerna komma öfver oss, och intet, som ej är godt, kommer från Honom. — Hvarför dölja menniskor sina bekymmer? — Det tillhör vår natur att dölja både bekymret och glädjen, när de äro utomordentligt stora; de äro begge för heliga att framställas för våra medmenniskor. Kära Lucy, du är för ung att förstå detta. — Hädanefter skall jag söka efter benranglet. När jag ser menniskor se litet ledsna ut, skall jag tänka: ack, ni har ett benrangel i er skrubb! — Det existerar äfven der man ej ser ledsen ut. Jag kommer ihåg, att jag råkat ett fruntimmer — det var innan vi kommo till Södra Wennock — som tycktes vara i besittning af allt, som kan göra ett lif lyckligt; hon hade också ett gladt och lifligt sätt att vara. Sedan jag blifvit nära bekant med henne, sade jag en gång till henne, att om någon tycktes vara fri från bekymmer, så var det hon. Jag skall aldrig glömma hennes svar och der djupa smärta, som hennes ansigte uttryckte, då hon sade Få menniskor ha erfarit mera bekymmer och sorger är jag. Dylika ha kommit till mig från alla håll, och utar Guds hjelp skulle jag ej kunnat uthärda dem. Ni bör e döma efter skenet, miss Chesney. Detta svar borttof