Göteborgsposten – 5 augusti 1864, sida 2

— Alla; det är guds vilja. Jag tror icke, att någon enda undgår dem. Vi känna hvilka våra egna bekymmer äro, men stundom kunna vi icke se hvilka bekymmer andra menniskor ha — vi kunna icke se, att de ha några och kunna knappt tro att detta är förhållandet. Vi se dem välmående, boende i väl försedda och vackra hus, ja vi se dem lefva i prakt och rikedom; de äro, för såvidt vi kunna se, i besittning af helsa och styrka, de bilda, såvidt vi känna det, lyckliga och eniga familjer. Men det händer ofta, att just dessa menniskor, som tyckas så lyckliga och afundsvärda, ha något hemligt bekymmer, så stort, att det påskyndar deras död, och endast större, derför att det är doldt för verlden. Då kalla vi det bekymret ett benrangel i skrubben, emedan andra ej misstänka dess tillvaro, emedan andra ej se det. Förstår du det nu, Lucy? — Ja, det gör jag visst. Men hvarför skola alia träffas af bekymmer? — Mitt barn, jag sade dig nyss, att det är Guds vilja. Stundom ådraga vi oss dem sjelfva genom vårt uppförande; men jag vill ej nu tala med dig derom. Du är ung och glad, och du kan ej förstå, att bekymmer behöfvas. De komma för att draga våra hjertan från en verld, hvari vi blott kunna stanna en liten tid — — Men, Jane, menniskor lefva ju och bli gubbar och gummor. June Chesney smålog; bekymren och deras bittra frukter — bittra i början huru ljufva de än kunna bli slutligen — hude kommit tidigt och gjort henne vis. — De bästa af oss lefva blott en kort tid — ty du