Göteborgsposten – 5 augusti 1864, sida 2

ben voro alldeles vanmäktiga, men hans tunga och händer voro ingenting mindre än vanmäktiga; händerna larmade ständigt medelst käppen och tungan på egen hand till stort obehag för alla i huset. Under de buskiga ögonbrynen framljungade en blick full af harm mot Laura. — Var det du, som spelte? — Ja, pappa. — Jaså, var det icke Lucy? — Pappa vet ju, att Lucy icke kan spela så väl. -Det är bra för henne, röt kapten Chesney, då han i detsamma fick ett anfall af sitt onda, ty hade det varit hon, skulle jag låtit henne först få stryk och sedan lägga sig. Hur vågar du besvära mig med det der pianot, som bara gnäller och gör oljud? Jag skall sälja det. Som ingen dag förflöt, utan att kapten Chesney upprepade denna hotelse, gjorde den föga intryck på Laura. — Hvad gör Jane? fortfor han. — Hon ser igenom de eviga räkningarne, svarade Laura, som, uppriktigt sagdt, icke hyste samma utomordentliga vördnad och tillgifvenhet för sin far som Jane, och som icke alltid bemötte honom med synnerlig undfallenhet. — Usch! sade kaptenen. Bed henne kasta dem på elden. — Ja, det tycker jag hon borde göra, inföll Laura, men fadren blef mycket förargad öfver det medhåll, han sålunda fick, och han grälade fem minuter oafbrutet på Laura. (Forts.)