Jane suckade. — Kläder kosta mycket, och du vet — — — Ja, jag vet, Jane, sade den lilla flickan fyllande pausen, ty Jane hade tystnat. Men hvarför tar Laura på sig sin bästa klädning? Hon brukade icke göra det förr. Detta var i sjelfva verket en fråga, som miss Chesney äfven gjort sig. Mer än en gång på sista tiden, då Laura kommit in klädd för aftonen, hade Jane undrat hvarför hon gjorde det. Ingen misstanka rörande orsaken — denna olyckiiga orsak, som snart skulle göra dem stora bekymmer — hade ännu vaknat i Jane Chesneys själ. — Jag vill fråga dig också om en annan sak, Jane. Hvad menade du då du sade, att der var ett benrangel i hvar skrubb? — Kom hit, Lucy, sade Jane. Hon räckte ut sin hand, och den lilla kom till henne och satte sig på en pall vid hennes fötter. Jane tog hennes hand i sina, och Lucy satt och såg n. p på sin systers lugna och fridfulla ansigte. — Om mamma lefvat, skulle du kanske icke behöft fråga mig detta, ty hon skulle ha lärt dig och uppfostrat dig bättre än jag kunnat — — Jag är säker på, sade barnet, i det hennes stora ögon fylldes af tårar, att du är så god mat mig som mamma kunnat vara, och du undervisar mig väl. — Under det vi vandra på lifvets väg möta vi sorger, mer eller mindre tunga bekymmer. — Möta alla dem? Alla menniskor i verlden?