eller små städer, som voro omsorgsfullt förskansade och, såsom det syntes, blott kunde angripas från tvenne håll. Stormning kunde icke ega rum utan att en breche blifvit öppnad; men vära trupper voro försedda med artilleri, och efter ett par timmars beskjutning syntes vägen vara banad. Ett linieregemente trängde, understödt af marintrupperna och utan att aflossa ett skott, in i förskansningarne, och då soldaterna icke sågo något spår at fienden spridde de sig åt alla håll. Plötsligt helsades de af en våldsam gevärseld på kort afstånd, hvilken inom kort betäckte hela platsen med döde och sårade, så att våra soldater, innan de ens kunde upptäcka någon fiende, grepos af en panisk förskräckelse och togo till flykten trots officerarnes ansträngningar för att samla dem. Till följe häraf föll ett jemförelsevis stort antal officerare för den siendtliga elden. Under loppet af natten försvann fienden samt lemnade förskansningarne i våra händer, och nu var man först i stånd att beundra den utomordentliga sinnrikhet, hvarmed de förstått att skapa sig osynliga betäckningar, från hvilka de beredt oss ett så blodigt nederlag. Hvad som isynnerhet bidragit till detta, var den omständigheten, att de alla voro beväpnade med dubbelgevär, hvilka kunde laddas med stor snabbhet, så att de infödda på kort håll hade fördel öfver våra trupper, som voro beväpnade med Entieldgeväret, hvilket väl har visat sig förträlfligt på långt afstånd, men som blott kan laddas långsamt. Denna strid har alltså fullständigt bekräfstat erfarenheten från danska kriget, att nemligen det manskap som kan skjuta hastigt besitter en långt öfvervägande fördel, och jag tror att detta förhållande börjar erkännas af våra militärauktoriteter, ty de synas ämna företaga en fullständig reorganisation af armeens beväpning. sLötehorg d. 5 Augusti 1864. Ännu en erinran. Vi ha af vår kollega på platsen beskyllats för oärlighet i citationer, i det vi, harmsna öfver att se dess ständiga utfall mot aktningsvärda politiska män, förebrådde den detta, måhända i något skarpa ordalag, vi medgilva det — men det är ej alltid man kan vara lugn i sådana ögonblick, då man finner sin rättskänsla djupt sårad, såsom här var förhållandet. Vi skola emellertid ännu en gång göra oss besväret att citera en artikel i H.-T., hvilken synes oss ganska betecknande för ej allenast bladets hållning, utan älven andra högre uppsatta personers. Då man läser den och jemtör den med hvad H.T. nu säger i saken, måste man finna sig förvånad. Vi afhålla oss från vidare ordande och återge härnedan uppsatsen, daterad d. 9 nov. i fjol, samt ötverlemna åt allmänheten att bedöma huruvida det är vår erinran eller H.-T:s hållning, som — vittnar om föga poli:iskt förständ. Vissa af våra kolleger inom pressen göra sig möda att bevisa det Sveriges deltagande i den dansktyska striden är betingadt af vår egen fördel och säKerhet, och man går tillbaka ända till 30-åriga kriget, för att hemta stöd för den mening, att Danmarks uppslukande af Tyskland utgör en hotande vada för vår egen trygghet, hvilken våda vi derföre böra förebygga. Dessa skäl, äfven om de äro uppriktigt menade, ega för oss ganska liten vigt. Tyskland och Norden — vi upprepa det — äro naturliga vänner och bundsförvandter; blott fiendskapen mellan oss är onaturlig. Vi hafva, hvad Sverige vidkommer, ingenting att frukta från detta håll. Att framhålla någon fördel å vår sida i detta hänseende, är alltså att gifva vår delaktighet i striden en oriktig karakter. . Deremot vore det för Norden en stor ömsesidig fördel att förena sig till ett gemensamt statsförbund, såväl ur synpunkten af den nationala sjelfEAA AE — — —