Då Laura Chesney skyndade att hörsamma kallelsen, tog hon en liten svart mantill, som låg på en stol, och kastade den öfver sina hvita skuldror. Den tjenade till att dölja hennes präktiga sidenklädning och de gyllene armband, som glänste på hennes handlofvar. NII. Kapten Chesneys hem. Lucy Chesney blef stående tankfull några minuter, sedan hennes syster gått ut. Hon funderade på något, som hon ej kunde förklara. — Jane, hvarför tar Laura på sig den svarta mantillen, när hon går upp till pappa? Det måste vara för att han icke skall se hur hon är klädd. Men om hon tror, att pappa skulle bli ond på henne, för att hon har på sig sin bästa klädning och mammas guldarmband, hvarför har hon dem på sig hvar qväll? Det var en fråga temligen svår att besvara för Jane Chesney, då den utgick från ett ungt sinne, som kunde bli godt eller ondt, allt efter den utbildning det erhöll. — Laura tycker om paryr, Lucy. Kanske tror hon, att pappa tycker icke så väl derom. — Pappa tycker icke så väl derom, sade barnet. Jag tror icke, att det skulle röra honom, om vi ginge i dessa gamla merinoklädningarne — ack, ända till nästa vinter.