Göteborgsposten – 4 augusti 1864, sida 2

Danmark. Ett längre vapenstillestånd, enligt hvad det uppgifves på 6 månader, har inträdt, sedan fredspreliminärerna undertecknats. Grundvalen för dessa är Slesvigs, Holsteins och Lauenburgs afträdande jemte de till dem räknade öarne, utom Arö. I afträdandet af Slesvig är likväl den slesvigska delen af Ribe amt ej inberäknad, och en närmare gränslinie skall senare bestämmas mellan Slesvig och Jutland, hvilken senare provins skall under stilleståndet hållas af tyska trupperna fortfarande besatt. Den finansiela delen af fredsvilkoren tyckes ej ha ingått i fredsbasis, emedan den alldeles icke omnämnes af de initierade organerna, åtminstone icke med någon bestämdhet. Under stilleståndet skola fredsförhandlingarne fortgå och en definitiv fred, om möjligt, åstadkommas. I strid mot hvad vi i går antogo, synes danska regeringen ha antagit denna fredsbasis, som uppoffrar den danska nationaliteten i Slesvig, utan att derom först ha rådgjort sig med riksrådet, hvilket endast erhållit af konseljpresidenten meddelande om situationen och regeringens beslut. Majoriteten inom folkethinget, riksrådets lägre kammare, har också beslutat en indirekte protest mot regeringens åtgärd och föreslagit inom thinget som resolution, att man ej skall af dess tystnad rörande regeringens gjorda meddelande om situationen draga den slutsats, att thinget gillar regeringens uppfattning och hållning. Det gjorda är emellertid gjordt, och någon ändring deri skall nog icke förekomma, ty konung Christian, som har smak för inkonstitutionela systemer, skall ej dervid fästa det afseende, att han åter ombyter minister. Den lätthet och resignation, hvarmed danska regeringen nu ingått på denna tryckande fred och underkastat sig uppgifvandet af jemväl den danska nationaliteten i Slesvig, kan emellertid betraktas som ett nytt bevis på att man hyser hemligt hopp om personalunionens åstadkommande. Ställningen var dock i alla hänseenden högst betänklig, och kampens återupptagande skulle kunnat åsamka det öfvergifna Danmark än ytterligare olyckor; ty kräftans förruttnelse har angripit de ädlare delarne af våra dagars politiska moral, och man anser sig ej längre skyldig eller pligtig att försvara rätten, då det gäller en annan än en sjelf. Men vi, som äro förvissade om rättens