— Låta det gå bäst det ville, upprepade Jane sorgset. O, Laura! — Hvad tjenar det till att du sörjer och grämer dig öfver dem? Hvad för godt uträttar du dermed? — Någon måste sörja och gräma sig öfver dem. Om icke jag gjorde det, måste pappa göra det. — Nåja, han passar bättre för att strida mot sådant trassel än du. Och det är hans egen oförsigtighet, som vållat alltsammans. Om pappa ej förr lefvat öfverdådigt, skulle han haft mera att lefva på än sin halfva sold. — Tyst, Laura! afbröt Jane strängt. Hur kan du våga att klandra min käre far? Laura teg, halft slagen af förebråelsen, halft böjd att motsätta sig Jane. Hon var den af dem alla, som mest harmades öfver de små obehag, som deras fattigdom medförde. — Jag håller lika mycket af pappa som du, sade hon omsider ursäktande. Men jag är ej en stock eller en sten, och jag kan icke låta bli att inse den skillnad, som råder mellan våra förhållanden och andra unga fruntimmers, som äro i samma samhällsställning. Vårt lif är blott sparande och ekonomiskt bryderi, och deras lif är idel blommor och solsken. — I hvarje skrubb finns ett benrangel och ingen vet hvad sorger den andra har, svarade Jane lugnt. Det lif, som förekommer som blommor och solsken, har kanske sitt inre mörker, alldeles som vårt. Kom ihåg ordspråket: Ingen ros utan törnen. (Forts.)