Göteborgsposten – 3 augusti 1864, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) D. 31 Juli 1864. Efter många äfventyr ha vi då ändtligen fått en sammanbindningsbana. Men det stod verkligen hårdt åt; också har det sig ganska svårt att komma å väg med något större företag, då så återhållande elementer som en Lars Hierta och hr Wallenberg få ha ett finger med i laget. Hr Hierta anlitade hela kraften hos sin nutida flöjtstämma, troende sig kunna med den — en modern Orpheus — inverka på en för harmoni så litet böjd församling som stadsfullmäktige, och han bugade sig så artigt, så artigt för öfverståthållaren hr Bildt (jag tror att hr Bildt kallar hr Hierta för morbror, ty slägt äro de) när han började sina föredrag. Hr Wallenberg plirade på vanligt vis och sökte på allt sätt göra sin me ning gällande helt opartiskt, förstås, och för att riktigt ge vigt häråt försäkrade han, att han ej på minsta sätt velat lägga hinder i vägen för sammanbindningsbanan — en försäkran som framkallade mycket löje. Sedan hrr Wallenberg och Hierta på ett tast ynkeligt sätt blifvit åtgångna i begge voteringarne (om brodjupet och trafiktaxan: de två kardinalskälen för banans tillintetgörande) anhöll hr Wallenberg, allt för att visa att han ej ville på minsta sätt lägga hinder i vägen för banan, att hela frågan om upplåtande af mark till densamma ånyo måtte pröfvas af stadsfullmäktige, men hr Wallenberg fick nu en förklaring af öfverståthållaren, som upplyste att efter det vunna resultatet han ej kunde framställa proposition i detta ämne, och nog visste också hr Wallenberg att det icke var värdt att försöka med den galejan, men han ville vara så opartisk, gudbevars! Det är för besyn