Göteborgsposten – 1 augusti 1864, sida 2

————— — Hvad skulle jag ha sagt? Att jag tyckt mig se ett ansigte i mörkret, som befanns vara idel månsken, svarade vittnet. Jag skulle gerna vilja nämna allt, som rörde saken, men i detta fall kunde jag fått löje till lön för besväret. — Ni fäster då ingen vigt vid det? — Icke den ringaste. Jag är viss om att det var blott ett alster af min inbillning. — Nåvil, sir; det är tillräckligt för närvarande. Äro här några flera vittnen att förhöra? fortfor domaren vänd till den tjensteman, som inkallat vittnena. Der funnos ännu ett par vittnen, som aflade vittnesmål utan ull vigt, och de tycktes vara de sista. Frederick Grey, som uppmärksamt afhört vittnena, kom nu fram och sade till domaren: — Får jag meddela något, sir? — Om det har att göra med saken, svarade domaren Rör det saken? — Ja, det gör det, svarade Frederick lifligt, i de hans ärliga, allvarliga grå ögon blixtrade. En törfärlig misstanka för vårdslöshet har fallit på min far, och jag har förstört de bevis, hvarigenom denna misstanka kunna vederläggas. Och han berättade historien om sitt förhastade aftor kande af spindelväfvarne på burken. — Var någon annan än ni och er far inne, när dett skedde? frågade comaren. — Hörde ni mig ej säga det, sir? Min onkel John