Göteborgsposten – 30 juli 1864, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. I söndags vid femtiden på morgonen bemärkte en torpare på Skår i Örgryte socken, då han händelsevis gick ut på gården utanför sin bostad, en person som, vandrande förbi på landsvägen, bar en, som det syntes, tung säck. Denna mannens mödosamma promenad så tidigt på en söndagsmorgon föreföll torparen misstänkt, hvarföre han gick in och väckte en kamrat, som ännu låg och sof, för att gemensamt med denne taga reda på hvad den okände karlen förde i skölden, eller rättare sagdt i säcken. Emellertid medan torparen ruskade upp sin snarkande vän, kom en inåt staden åkande person, och denne vidtalades af den okände att köra både honom och den misstänkte säcken. Den okände aflägsnade sig således hastigare än de båda torparne förmodat, men som dessa satt sig i sinnet att taga reda på karlen, följde de springande efter och upphunno snart åkdonet. Tillfragad om hvad han hade i säcken förklarade den okände, att det vore väf, hvilken han skulle bära till en i Ilaga boende mamsell. Förklaringen föll dock ej den okändes båda plågoandar i smaken, hvarföre de satte sig upp i åkdonet och följde med in till staden. Anlände till hörnet af gamla och nya allen sågo de sig om efter en poliskonstapel, men då dessas tjenstgöring ännu icke börjat och nattväktarne redan gått hem för att hvila sig efter nattens mödor, föll man under detta interregnum på den ljusa ideen att taga allvaktaren Sahlbergs råd och visdom i anspråk. Under dennes presidium började man ett ytterligare förhör med karlen, men han upprepade fortfarande sin gamla historia om i Hagamamsellen. Nåväl visa oss då hvar denna mamsell bor, förklarade den ene af tribunalet. Den okände, som nu. uppgaf sig heta Joh. Andersson och vara sabriksarbetare på Mölnlycke, sade sig vara villig dertill och; tåget styrde nu till Haga. Men huru A. letade, ingen mamsell stod besynnerligt nog att finna i Haga. Slutligen blef A. ledsen vid hela historien, kastade säcken ifrån sig och började springa. Han upphanns. dock uppe under Kronan och fördes nu till polisen. Dit ankommen erkände han att han stulit den i påsen befintliga bomullsväfven, som innehade den betydliga längden af 606 fot, på Mölnlycke fabrik, dit han beredt sig ingång genom att krypa igenom en öppning i planket och vidare genom ett öppet stående fönster. Vid polisförhöret vidhöll han sitt erkännande. Ombudet för fabriken uppgaf att A. egentligen huggit för sig icke mindre än 1,200 fot väf, men då han funnit bördan för tung hade han afskurit stycket på midten och lagt den ena delen bland några buskar ej långt från fabriken, der densamma återfunnits. Likaledes uppgafs att A. skulle berent sig ingäng på det sätt att han tryckt ut en fönsterruta och derefter aftagit fönsterkrokarne, men detta förnekade han. Målet remitterades till rådhusrätten. — Bonden J. Andersson från gården Angereds Stom i Angereds socken infann sig i thorsdags hos läderfabrikör Bergström för att sälja åtskilliga säckar bjork-bark. Hr B. var dock ej hemma, och A. fick gå några timmar och vänta. Under tiden företog sig A. att bland sina säckar äfven lägga trenne på gården befintliga säckar ekbark, som en annan bonde inlemnat derstädes men hvilken lika litet som A:s bark blifvit af hr B. köpt. En garfvaregesäll, Falk, hade dock från ett fönster trott sig se att A. hade något fuffens för sig, men som han ej var rätt säker på sin sak, teg ban. Hr B. kom emellertid hem, och A. sålde nu till honom icke blott sin egen björkbark utan äfven den andre bondens ekbark. Mycket belåten med denna lyckade manöver, funderade Å. om han icke skulle kunna göra en ännu bättre, och fick så syn på en å gården liggande rå oxhud, hvilken han stoppade i en säck, hvarpå han skulle bege sig i väg. Den omnämnde Falk hade dock denna, gång nogare följt bondens förehafvanden och anmälde nu stölden för hr B. Man lät bonden köra ut på gatan, men der skyndade man efter honom och gjorde honom den obehagliga frågan, hvar han fått huden ifrån. A. förklarade att oxhuden var hans egen, men man ville dock ej tro på denna föga sjelfkära uppgift; slutligen måste han erkänna sig saker till att ha stulit, både barken och skinnet, ett erkännande, som han äfven i poliskammaren vidhöll. Målet remitterades till rådhusrätten.